Isabella Nilsson har gjort vackra översättningar av ett urval av den brittiska 1800-talsförfattaren Emily Brontës dikter. Brontë levde ett tillbakadraget liv, vilket märks på hennes rotade poesi, som har sinne för de mest betydelsefulla tingen i tillvaron.
I Sverige förknippas Emily Brontë med sin enda roman ”Svindlande höjder”, vilket dessvärre har överskuggat hennes mer rent poetiska bedrifter. Det är därför en stor litterär insats som Isabella Nilsson gör genom att samla och översätta några av hennes dikter i boken ”Min själ är inte vek”. Dessvärre innehåller boken ett litet urval, knappt 70 sidor, inklusive originaldikterna.
Vid förlagets presentation av boken beskrivs översättningen som Brontë för vår tid. Det är lätt att fyllas av skepsis inför en sådan formulering. Har inte dikterna just möjliggjorts av Brontës egen korta tid och är det inte vi som ska möta upp henne i stället för tvärtom? – det isolerade lantlivet med sina syskon, som hon under barndomen skapade fantasiländerna Angria och Gondal med. Och inte minst tuberkulosen, som kom att skörda fyra av de sex syskonens liv; däribland Emily, i en ålder av bara 30 år. Också syskonen som inte gick tuberkulosödet till mötes dog tidigt, den enda brodern till följd av alkoholism och den kvarvarande systern i och med en förlossning.
