Jordgubbar är nästintill obligatoriskt för ett lyckat midsommarfirande. Och svenska ska de förstås vara. Fast jordgubben var från början ett smultron, och även om vi kallar den för ett bär, så är den en frukt. Frukta inte, vi ska reda ut det hela!

Den så söta och väldoftande jordgubben (Fragaria x ananassa) är alltså inte ett bär, utan en så kallad skenfrukt. När den introducerades i Sverige kallades den för ananassmultron på grund av dess latinska namn. Dagens jordgubbe är en hybrid som togs fram i Bretagne i Frankrike på 1740-talet. Man korsade scharlakanssmultron från östra Nordamerika med jättesmultron från Chile och Argentina. Jättesmultronet upptäcktes av den franske ingenjören och upptäcktsresanden Amédée-François Frézier (1682–1773). Han informerade Ludvig XIV om sin upptäckt: ”De odlar stora fält av jordgubbar som är främmande våra. Den har rundare blad, bättre fruktkött och starka utlöpare (sidoskott). Dess frukt är vanligtvis stor som en valnöt och ibland som ett mindre ägg. Den har en vit-röd färg och är inte riktigt lika delikat som vårt smultron.”

Från Chile tog Frézier med sig smultronplantor som han gav till hovets trädgårdsmästare. Smultronen var stora som små ägg och inte alls särskilt välsmakande. Trädgårdsmästarna sände plantorna till Bretagne, där de korsades med scharlakanssmultron. Voilà! Föregångaren till vår svenska midsommarfavorit var född. Sverige är helt och hållet självförsörjande under jordgubbssäsongen. Totalt skördas cirka 16 800 000 kilo jordgubbar per år, vilket motsvarar cirka tre till fyra liter svenska jordgubbar per person och år. Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet, förklarar i en intervju med SVT Skåne att jordgubbarnas smak faktiskt har föga med just smaken att göra, utan beror på jordgubbens doft.