Malmö Operas uppsättning av Giuseppe Verdis opera ”Giovanna d’Arco” är mångbottnad, men den moderna scenografin och de banala scenkostymerna tar udden av den andliga berättelsen. Musikerna och artisterna räddar föreställningen.
Det är en utmaning att förstå och erfara hur tidigare seklers människor tänkte och kände, men ansatsen att försöka förstå är viktig för slutresultatet. Operan ”Giovanna d’Arco” är periodvis en lovsång till Gud och ett uttryck för gudshängivelse, vilket inte var helt ovanligt då verket skrevs på 1800-talet. Att uppleva operan i dag, i det sekulära Sverige, är både uppfriskande och spännande. Ändå har det konstnärliga teamet valt att frångå den medeltida miljön och atmosfären, för att i stället skapa scenografi, kostymer och ljusdesign som verkar spegla nutidssamhällets råa, historielösa och teknologiska verklighet. Även om en suggestiv naturbild projiceras på den bakre fonden, och färgglada band och konfetti stundtals lyser upp den sterila scenen, kan det inte kompensera bristen på en kärnfull helhetsbild. Det blir en apart upplevelse som inte klarar av att matcha musikens färgstarka och sofistikerade uttryck. Scenografi ska förstärka och stödja upphovspersonens intentioner och visioner, aldrig ta överhand och bli ett konstverk i verket.
