”Varje älskat föremål är mittpunkten i ett paradis”, skriver Novalis i slutet av 1700-talet. Klädskaparen Azzedine Alaïa, vars kreationer nu finns att se på Sven-Harrys, hade säkerligen kunnat relatera till de orden.
Kanske befinner vi oss i ett paradigmskifte i konstens värld. Efter närmare hundra år av någon form av inverterad syn på skönhet, där det fula, trasiga, gärna vanskapta, på något vis ansetts vara mer intressant än det fullkomliga och fullbordade, är det med glädje jag – som enda man bland ett fyrtiotal kvinnor – guidas runt på det guldfärgade bygge vid Vasaparken i Stockholm som går under namnet Sven-Harrys.
Utställningen, det första av sitt slag på detta museum, består av ett sjuttiotal klänningar skapade av den fransk-tunisiske modeskaparen Azzedine Alaïa (1935–2017), och här tangeras ett flertal dimensioner som nog hade fått vilken kulturarbetare som helst sedan några generationer tillbaka att slå bakut.
