Ensamhet anses vara en förutsättning inte bara för att bli en självständig individ utan även för förmågan att ingå i olika gemenskaper. På en konferens i Stuttgart 1966 avhandlades en ny och hotfull form av ensamhet.
Sommaren 1966 hölls en konferens i Stuttgart i Tyskland med sociologer, psykologer, läkare och teologer där temat var ensamhet, den positiva, skapande, samt den negativa, bittra, som kanske bäst beskrivs med ord som isolering och övergivenhet. En gemensam nämnare mellan flertalet föredrag var det lilla barnets relation till modern, och en utgångspunkt var att det finns en ny slags ensamhet som hör det moderna livet till. Professor E. A. D. E. Carp menade att denna nya ensamhet griper djupt in i det mänskliga och rent av hotar människans existens. ”Människans isolering närmar sig den yttersta gränssituationen”, skriver han i den bok som sammanställdes efter konferensen (”Att förstå ensamhet”, Verbum, 1969).
