Ibland får Gävle Symfoniorkesters chefsdirigent Jaime Martín en känsla av att orkestermusikerna älskar Brahms till och med mer än vad publiken gör. På fredagkvällen ger de, tillsammans med Eric Ericsons Kammarkör, en konsert med några av Brahms mindre vanliga verk på Gävle konserthus. I en intervju med Epoch Times berättar Martín lite om Brahms och musikens storhet.

De flesta musikintresserade känner till Johannes Brahms symfonier och de stora orkesterverken. Körmusiken som Eric Ericsons Kammarkör tillsammans med Jaime Martín och Gävle Symfoniorkester ska framföra ikväll är inte lika känd.

Nationalmuseum ställer ut Tessins samling i New York

– De flesta orkestermusiker har aldrig spelat dessa körstycken, vilket är märkvärdigt när man ser till dess kvalitet. Så jag är väldigt glad att få visa de här andra sidorna av Brahms, säger Jaime Martín på munter, spanskklingande engelska.

Konserten rör sig mellan den högtidligt stämningsfulla ”Nänie” och uppsluppna och ömsinta kärleksvalser. På programmet står ”Gesang der Parzen”, ”Begräbnisgesang”, ”Liebeslieder”, ”Nänie” och ”Schicksalslied”.

Det var kärlek vid första ögonkastet när orkester och kör sammanstrålade för första gången för två år sedan och spelade Haydens ”Creation”.

– Det var medan vi spelade ”Creation” som mina tankar började vandra. Jag tänkte: Hur kan vi samarbeta med denna makalösa kör? Och vad kan vi göra tillsammans? Till slut hamnade vi här, vid Brahms-konsertens födelse.

”När man som musiker kommer i kontakt med den här musiken, man tappar nästan andan.”

– Jaime Martín, dirigent

Kammarkörens lilla format och Eric Ericsons kammarkörs speciella klang är idealisk för Brahms lieder, säger han. Brahms musik i sig ger ofta musikerna en känsla av att spela kammarmusik.

– Ibland får jag en känsla av att musikerna älskar Brahms till och med mer än vad publiken gör. Det är något med Brahms som gör att han alltid har varit mycket tillfredsställande för musiker.

– När man som musiker kommer i kontakt med den här musiken, man tappar nästan andan. Man känner en sådan oerhörd respekt för den.

Brahms verk är alltid svåra att spela, men särskilt svår anses ”Nänie” vara. Det är en tonsättning av en dikt av Friedrich Schiller, som även skrivit dikten som är text i ”Ode An die Freude” i Beethovens nionde symfoni.

Beethoven hade stor respekt för Schiller. Han lär ha sagt: ”Schillers poesi är mycket svår att tonsätta. Kompositören måste förmå att lyfta sig själv högt över poeten; vem kan göra det i Schillers fall?” Men Martín tror att Beethoven och Schiller egentligen var på samma våglängd.

Schiller hade stort inflytande på sin samtid. Han skrev att det är möjligt att höja människors moral genom att vidröra deras själ med skönhet. Detta var en stor inspiration för Brahms, och kanske var det därför som ”Nänie” blev ett så viktigt stycke för honom.

”Det ser ut som att det här är det vackraste som finns, att vidröra den här strängen är den vackraste känsla du kan ha. ”

– Jaime Martín, dirigent

Brahms, som ”inte skrev en banal ton” enligt den svenske dirigenten Sten Broman, övervägde saken noga innan han tog steget att tonsätta ”Nänie”, som är en begravningssång. Verket inleds med en oboe som snart ackompanjeras av övriga blåsinstrument och pizzicatosträngar. Sedan kommer sopranerna in.

– De sjunger en melodi som låter helt oskuldsfull. Så vacker, en sådan skönhet, så underbart. Men, även skönhet måste förgås.

– Altarna kommer in, tenorerna, och plötsligt efter 12 takter förvandlas den här oskuldsfulla melodin till det djupaste, mest hjärtekrossande ögonblick.

En av svårigheterna med Brahms är just förvandlingarna i musiken, säger Martín. Den börjar på ett sätt och så plötsligt inser man att man är någon annanstans. Det, i kombination med texten, gör stycket svårt. Det ställs också höga krav på flexibilitet hos orkesterns blåssektion.

Martín kan se hur musikerna lägger hela sin själ och hela sitt hjärta i det de gör. Igår på repetitionerna hade han några av musikernas ansikten inom synhåll.

– Även väldigt erfarna heltidsmusiker, man kan tro att det ibland blir slentrian. Men så förändras deras ansikten. Det är det som brukar fångas på bild. Det ser ut som att det här är det vackraste som finns, att vidröra den här strängen är den vackraste känsla du kan ha. Jag tror att det här är kraften i stor musik, liksom kraften i stor konst.

– Jag tror att i slutänden, om du har ett nära förhållande till storhet, så går den inte att ignorera.

”Jag tror att i slutänden, om du har ett nära förhållande till storhet, så går den inte att ignorera.”

– Jaime Martín, dirigent

Under sin tid som flöjtist spelade Jaime Martín i flera av Europas största orkestrar, såsom Chamber Orchestra of Europe, Royal Philharmonic Orchestra och London Philharmonic Orchestra. Han har spelat med de flesta stora samtida dirigenterna.

De dirigenter som han verkligen har uppskattat är de som inspirerade honom till att inte bara göra sitt bästa, utan fick honom att med glädje gå utanför sina gränser och prova på nya saker.

Själv blev han uppmuntrad till att börja dirigera för snart tio år sedan, av dirigent Sir Neville Marriner, som bildat Academy of St Martin in the Fields där Jaime Martín spelade flöjt. Idag är han chefsdirigent för två orkestrar. Förutom för orkestern i Gävle är han också chefsdirigent för Orquesta de Cadaqués i spanska Katalonien.

Som dirigent brukar han säga till musikerna att han vill att de ska vara flexibla, som en drake vid drakflygning. Han själv är den som håller i det tunna snöret som förbinder draken med marken. Det är det enda han kontrollerar, säger han. Frihet är viktig i musik, men för att uppnå verklig frihet krävs organisation och diciplin.

– Grunden till frihet är respekt. Har man respekt för människor runtomkring sig så är frihet meningsfull. Frihet för frihetens skull, om man inte bryr sig om andra, har inget värde. Det kan till och med vara farligt. När man applicerar detta på musik, det som sammanför orkestermusiker är respekt för varje annan enskild orkestermedlem, och dirigenten är en del av samma maskineri. Tillsammans skapar man musik.

– Om respekten mellan människorna i en orkester försvinner så fungerar det inte. Det är nog samma sak på en annan arbetsplats också, det handlar om respekt och tillit. Människor måste lita på varandra och ge varandra utrymme att verka. Jag ser orkestern som ett mikrosamhälle. Studerar man hur orkestern fungerar, och zoomar ut, så är det troligen så som hela världen fungerar.

”Jag tror inte att det handlar om mig, det är liksom ett kollektivt ögonblick.”

– Jaime Martín, dirigent

Att utvecklas som dirigent handlar mycket om kommunikation, säger han. Det är inte tillräckligt att ha en musikalisk idé, utan man måste även kunna presentera den så att övriga musiker förstår och kan acceptera den.

En orkester kan ha hundra medlemmar. Var och en av dessa personer har sina egna ambitioner. De har sin egen storhet, de har en mängd saker som de vill göra, de har sina egna åsikter om musik. Dirigenten är den som ska samla alla dessa olika energier.

– Så man måste försöka fokusera dessa energier, från var och en av orkestermedlemmarna, i en särskild riktning. Jag tänker att en stor dirigent är den som klarar av att göra detta.

Peter Lindes skulptur av Zlatan ur ett större perspektiv

Han känner sig lyckligt lottad som får skapa musik tillsammans med musiker som han älskar, säger han. Repetitionen av ”Nänie”, eller möjligen ”Schicksalslied”, på onsdagen var ett av de där stora ögonblicken när allting lyfte.

– Stämningen i musiken, tidpunkten på dagen, temperaturen i rummet. Allt var trevligt och bekvämt. Vi spelade underbar musik och alla var glada. Då plötsligt blev vi alla så lyckliga, nästan så att vi ville krama varandra. Såna här ögonblick kan skapas av många olika anledningar. Jag tror inte att det handlar om mig, det är liksom ett kollektivt ögonblick, säger Jaime Martín.

Efter konserten den 3 februari kommer musiken att spelas in under fyra dagar, för att sedan ges ut online och på CD via det finska skivbolaget Ondine Records. I Europa släpps den 10 mars och i USA 13 mars.

Jaime Martín

Den spanske orkesterdirigenten Jaime Martín föddes 1965 i Santander. Han är konstnärlig ledare och chefsdirigent för Gävle Symfoniorkester sedan juli 2013, och chefsdirigent för Orquesta de Cadaqués. Innan han blev dirigent spelade han flöjt i flera av Europas stora orkestrar: Academy of St Martin in the Fields, Chamber Orchestra of Europe, Royal Philharmonic Orchestra och London Philharmonic Orchestra. Som flöjtist spelade han med dirigenter som Claudio Abbado, Lorin Maazel, Zubin Mehta och Sir Neville Marriner. Han har också spelat som solist med åtskilliga orkestrar, såsom Galicia and Tenerife Symphony Orchestras, Gran Canaria Philharmonic, Cadaqués Orchestra, Academy of St. Martin-in-the-Fields, London Mozart Players, Chamber Orchestra of Europe, Virtuosi of Moscow och Royal Philharmonic Orchestra. Som solist debuterade han 1991 i Carnegie Hall, New York, med Nielsens flöjtkonsert. Han har spelat in kammarmusik med bland andra Gaudier Ensemble, Brindisi String Quartet, Pinchas Zukermman. Han är också en av grundarna till Cadaqués Orchestra. 1998 blev han flöjtlärare vid Royal College of Music i London, där han nu är bosatt.

Johannes Brahms

Brahms föddes 1833 i Hamburg och dog 1897 i Wien. Han var en tysk tonsättare, pianist och dirigent. Brahms musik brukar räknas till den klassicistiska riktningen i den romantiska musiken – ”klassisk till formen, romantisk till innehållet”. Han anses som en av de allra främsta tonsättarna i den västerländska klassiska traditionen. Brahms har rykte om sig att vara en gedigen, tyskt noggrann och allvarlig symfoniker. Brahms beskrevs av en samtida i Wien: ”På gatan såg man ofta Brahms komma gående, långsamt och sansat, med grånat hår, helskägg, rödsprängt ansikte, tjockmagad, breda skor och i en alltför stor kostym. När han talade, lät han som om han varit en köpman från Hamburg”.