En närmast ändlös rad av pinsamheter har följt efter introduktionen av IT-systemet Millennium i Västra Götaland. I ett förtvivlat försök att rädda projektet har regionledningen anlitat en ”oberoende” konsultfirma för utvärdering. Borås tidning, med flera, avslöjade snabbt att företaget – KPMG – har ett nära och världsöverspännande samarbete med Oracle. Samtidigt blir konsekvenserna allt tydligare.
”Det är så korrupt att det liknar ingen sort”, skriver en läkare till DN.
Regionens försvar: ”KPMG Sverige är ett fristående AB, och konsultfirman är en oberoende part som inte varit inblandad i arbetet med Millennium.”
I den politiskt styrda välfärden är sedan decennier ryggmärgsreflexen, varje gång pengaskandaler inträffar, den att upphandla en ”oberoende” konsult för att rentvå sig själva. För oförändrad ”business as usual”.
Uppenbart är att politiker och tjänstemän återigen lever på hoppet om att ännu en hästhandlarrapport ska kunna rädda dem. Den faktura KPMG aviserat uppgår till mellan 3,7 och högst 5 miljoner kronor.
Rapportens slutsats är enkel att förutspå: Det finns förstås problem men inga oöverstigliga.
Samtidigt som premiären av nya Jönssonligan möter varierande men mest svidande kritik strävar verklighetens Jönssöner mot nya ekonomiska smällar.
Men verkligheten grinar dem redan i ansiktet på ett helt oväntat sätt. En psykiatrisk revolt har startat.
Vem kan ställas juridiskt till svars för besparingar som leder till patientskador och/eller undvikbar död när närmast ansvariga läkare tvår sina händer?
Fortfarande har ingen påtalat sambandet mellan de miljarder som redan har slängts i sjön, plus alla fler som politikerna helst vill sprätta iväg.
Men sambandet är tydligt och dessutom känt sedan länge: Varje gång regionernas debet och kredit glappar sparar man konsekvent på den vård där man tror att motståndet är minst. Det vill säga på patientgrupper som är svagast och i störst behov. Mest populär är psykiatrin. Mönstret är samma över hela landet.
I Västra Götaland startade det som i Mikael Wiehes Titanic (andraklasspassagerarens sista sång):
Det började som en skakning på nedre däck.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.
På Västra Götalands Titanic började det med politikernas förslag om en helt ny psykiatriförvaltning. Läkartidningen den 17 oktober: ”Det rödgröna styret menar att en samlad psykiatriförvaltning skulle ge en bättre sammanhållen vårdkedja med en mer sömlös övergång mellan barn- och ungdomspsykiatri och vuxenpsykiatrin. Man menar också att det skulle ge bättre möjlighet att använda resurser och kompetenser över hela regionen för en mer geografiskt jämlik vård.”
Den vanliga Jönssonligataktiken alltså: Vi har en plan, det blir både billigare och bättre.
Hanna Kataoka, psykiater och läkarföreningens ordförande på Sahlgrenska sjukhuset: ”Ett kast tillbaka till mentalsjukhustiden”.
I samma artikel avslöjades politikernas drivkrafter av Carina Örgård (V): ”Vi tänker precis tvärtom. Vi ser snarare att psykiatrin går i bräschen genom den här förvaltningen. Vi vill ha effektiva vårdflöden där vi kan använda oss av nya behandlingar och digitala verktyg i en mer agil förvaltning.” Sällan har politikernas önskedröm exponerats lika tydligt: Just så här blir vården äntligen så ”agil” som man önskar. Och när drömmen har slagit in behövs knappt någon personal längre. Ordet agil betyder lättrörlig och smidig. Men här lutar Örgårds användning av ordet snarare mot engelskans ”agility”, som det används inom hundsporten: ”Agility är en hinderbana för hundar som ska genomföras på tid.”
Sedan följde nästa smäll. 21 av 24 specialistläkares brev till sjukhusdirektören i Skövde. Överläkaren Mia Engström till Dagens Medicin den 5 december: ”Vi har med mycket kort varsel fått ta del av budgetbesparingar som skulle rasera psykiatrin i Skaraborg. Den är redan underfinansierad och med det här skulle det bli en vård som vi inte kan stå för.”
Om aviserade besparingar genomförs förnyar klinikens läkare inte sina delegationer för tvångsvård från och med årsskiftet.
Chefen ställs därefter ensam kvar med ansvaret.
Landets största och tydligaste läkaruppror har därmed sjösatts.
Repressalieapparaten har redan ställts på fötter.
Åtskilligt är fortfarande svårtippat:
Blir sambanden mellan regionernas sinnessvaga upphandlingar – inte bara IT-system – skriande budgetunderskott och huvudlösa personalbesparingar äntligen uppmärksammade?
Kommer statens bristande kontroll och oförmåga att identifiera underliggande korruption – ännu mindre åtgärda densamma – att offentligt ställas ut i ljuset?
Inte minst: hur kommer Sveriges läkarförbund denna gång att agera?
Frågan som särskilt bör ställas i blixtbelysning: Vem kan ställas juridiskt till svars för besparingar som leder till patientskador och/eller undvikbar död när närmast ansvariga läkare tvår sina händer?
Anders Mansten
Överläkare
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta skribenten: [email protected]
