Jag var nyligen hemma hos en god vän som är något av en audiofil, och lyssnade på nyutgivna mixar av Pink Floyds klassiska album ”Dark Side of the Moon” och ”Animals” i ljudformatet Dolby Atmos, egentligen skapat för film.
Personligen är jag inte audiofil i bemärkelsen att jag lägger ner tid och pengar på bra ljudanläggningar. Däremot har jag i ett par årtionden nu varit en stor, allätande musiklyssnare, och jag har även länge sysslat med inspelning, produktion och mixning av musik i olika sammanhang. Så jag vet att uppskatta en maffig ljudupplevelse, vilket de ovan nämnda skivorna helt klart är, i en respektabel ljudanläggning – trots att jag kanske egentligen inte är överförtjust i själva musiken.
Att höra något som är superbt inspelat, mycket kreativt och experimentellt producerat och arrangerat, samt mixat till högsta moderna standard, samtidigt som man tycker att själva låtarna är en aning medelmåttiga (förlåt mig, Pink Floyd-älskare) är en egendomlig upplevelse. Jag liknade det vid min känsla inför Christopher Nolans sci-fi-epos ”Interstellar”, en film som fullständigt slår omkull mig visuellt, ljudmässigt och emotionellt, samtidigt som den logiska, kritiska delen av mig är lätt bestört över manuset, karaktärsteckningarna och skådespeleriet, som lämnar mycket övrigt att önska.
