Svenske astronauten Marcus Wandt är tillbaka i Europa efter sin rymdresa. Flera veckor av tyngdlöshet har lämnat sina spår, inte minst fysiskt.

– Känslan av att skinnet är gjort av bly har jag aldrig känt förut, säger han från en anläggning i tyska Köln.

För tre dagar sedan slog rymdkapseln med Marcus Wandt ned i havet utanför Floridas kust efter 17 dagar på Internationella rymdstationen (ISS).

Nu befinner han sig på en anläggning för astronauter i Köln, där han kontinuerligt undersöks. Efter att ha utfört 30 experiment i rymden är det nu han som är under lupp.

– Forskningen fortsätter och nu är jag objektet, säger han och skrattar.

"Långt över förväntan"

Han beskriver tiden i rymden som "helt fantastisk och väldigt annorlunda". Efter uppskjutningen, med den otroliga accelerationen som bar honom ut från jordens atmosfär, gick det snabbt att komma tillrätta i arbetslaget på ISS.

– Jag kände att jag hittade ett bra "flow". Vi lyckades ju få igenom mer än 100 procent av uppdragen vi siktade på, vilket var långt över förväntan och otroligt roligt. Känslan av att få vara där och representera Sverige, visa att Sverige fortfarande är ett ledande innovationsland, är otroligt rolig.

Men 17 dagar i tyngdlöshet gör sig påminda nere på jorden.

– Man vaknar på morgonen och ska resa sig upp och känner: "Vad är det som är fel? Ja just det – jag är tung. Jag är jättetung". Först nu börjar det försvinna.

Krymper ihop igen

De speciella omständigheterna leder till förlorad vikt och muskelmassa. Dessutom har han antagligen vuxit något, vilket är vanligt att astronauter gör.

– Jag antar att jag håller på att krympa ihop igen, konstaterar han.

Enkla saker, som att slänga något i soptunnan, var svårt. Gravitationskraften har ju inte varit en faktor i rymden – där kastas allt i en rak bana. Här faller kastade objekt som bekant till marken.

– Det är ganska lätt att missbedöma, gravitationen är starkare än vad man tänker sig.

Gjorde starkt intryck

Under sin tid i rymden fick han flera gånger tid att göra något han hade hoppats på, att se ett helt jordvarv från utkiksplatsen på ISS, "cupolan". Att se vår planet utan mänskligt konstruerade gränser gav ett oväntat starkt intryck.

– De första gångerna kändes det mest overkligt. Men efter några dagar hände något känslomässigt så fort man dök ned där och såg jorden, rymden, den tunna atmosfären... hur fort man passerar en kontinent.

Wandt låter tagen när han berättar om att se solnedgången från rymden, om hur ljuset gör att en glödande kupol tycks omgärda jorden, om kraften i åskvädren runt ekvatorn och hur snabbt ett jordvarv gick.

– Sedan ser man soluppgången. Och det var ju precis solnedgång. Det blir väldigt, väldigt starkt. Alla dispyter som finns nere på jorden känns så onödiga. Otroligt onödiga.