Det blev som bekant ett visst motstånd mot statsministerns beskrivning av Sveriges säkerhetsläge under konferensen Folk och Försvar. Budskapet att ”det kan bli krig i Sverige” har dock sakta men säkert börjat sjunka in efter att den initiala chocken lagt sig.

Att vi sett en stor attitydförändring rörande behovet av ett nationellt försvar kan förstås inte endast tillskrivas regeringens hållning i frågan. Bidragande är även de flera väpnade konflikter som i dag blossat upp i bland annat Mellanöstern, Ukraina och Röda havet. Men även situationen här hemma, som Säpo beskriver som ett historiskt dåligt säkerhetsläge, bidrar.

Att vi omvärderar synen på det svenska totalförsvaret bör väl anses mer eller mindre behövligt. Rimligtvis är krig, kris och konflikt en alltid närvarande risk. Att denna insikt först nu blivit det normala i Sverige är anmärkningsvärt i sig. Det är tydligt att inte någon vidare hänsyn tagits till försvar och säkerhet de senaste decennierna. Med början på 90-talet började socialdemokratiska och borgerliga regeringar sakta montera ner försvaret. Vi såg även stora sjukhus byggas i glas och utan skyddsrum. Avsaknaden av upplevda hot gjorde att vi i stället såg fiender i form av sociala orättvisor såsom ekonomisk ojämlikhet, diskriminering och rasism. Därmed associerades inte heller några nämnvärda risker med den stora migrationen. Frågan vid denna tid handlade främst om humanism och antirasism snarare än om eventuella säkerhetsaspekter.