En potentiell politisk skandal har briserat. I centrum finns energiminister Anders Ygeman, som enligt ett avslöjande av DN bland annat ska ha använt sig av miljardbelopp avsedda för nationell elberedskap till att lösa Stockholms elproblem.
Även om det återstår att se vad som blir resultatet så kan man krasst konstatera att det här inte är Ygemans första rodeo, som man säger i Texas. Efter skandalen med Transportstyrelsens IT-system lyckades Stefan Löfven ganska elegant sparka den dåvarande inrikesministern sidledes till att bli gruppledare i Riksdagen. 2019 var han tillbaka som energi- och digitaliseringsminister.
Dan Eliasson, Sveriges kanske mest utskällda topptjänsteman, har gått från den ena myndigheten till den andra under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. När han nu till sist avpolletterades från MSB fick han ändå en mjuklandning på regeringskansliet, som ibland refereras till som en "elefantkyrkogård".
Att de styrande så öppet manifesterar en nästan total straff- och ansvarsfrihet för ministrar och tjänstemän, som endera totalt misslyckas med sina uppdrag eller gör seriösa övertramp, säger oss något: De är inte särskilt bekymrade om vad svenska folket tycker om saken. Åtminstone finns det tydligt saker som bekymrar dem mer.
Vi tänker oss gärna att i en modern demokrati kan medborgarna i någon mån utkräva ansvar genom röstsedeln. Men tydligen vägde andra faktorer än rädsla för att bli bortröstad tyngre för Stefan Löfven när han valde att ta tillbaka den slirande och mycket hårt kritiserade Anders Ygeman till landets högsta ledning igen. Det går inte att vara så välvillig att man tänker sig att det beror på att Ygeman besitter en så unik förmåga eller kompetens. Det faktum att han ett år senare nu hotas av nya KU-anmälningar och anklagas för korruption och ministerstyre motsäger den bilden.
Alla tider och styrelseskick har sina speciella relationer mellan folket och de styrande. Historiskt sett har kungen eller kejsaren ofta ansetts förkroppsliga hela riket eller imperiet, så till det grad att man inte kunde kritisera honom rakt ut. Man kritiserade i stället kungens "onda rådgivare" eller kejsarens "intrigerande eunucker". Att göra sig av med en uppenbart inkompetent eller brottslig kung var svårt, eftersom det hotade hela den rådande ordningen.
I vår moderna svenska demokrati väljer vi tekniskt sett våra styrande i allmänna val, men på något märkligt sätt tycks de nästan vara ännu svårare att bli av med än de gamla kungarna. De är dessutom fler, diffust utspridda, och det är svårt att frigöra sig från känslan av att de håller varandra om ryggen. Modern politik sägs vara en "förtroendebransch", där intryck spelar stor roll, men hur sant är det i praktiken? Om Stefan Löfvens största oro var folkets förtroende, och vilket intryck han ger, skulle han knappast gett Ygeman en ny ministerportfölj. Inte minst som han kämpar med sviktande opinionssiffror, och leder ett med svenska mått mätt ganska instabilt regeringssamarbete. Någonting mer fundamentalt tycks hotas om Löfven rakt av skulle kasta ut Ygeman i kylan.
Det talas då och då om utökat tjänstemannaansvar och liknande, men historien tycks lära oss att den eller de som styr hittat nya vägar att skydda sig själva och sitt styre, i takt med att de på pappret gjorts allt mer ansvariga inför folket. Tanken på att tjänstemän ska göra rätt för att de fruktar konsekvenserna av att göra fel, eller att politiker ska göra rätt för att de fruktar folkets vrede, är knappast en stark grund att bygga en mer välfungerande stat på. Snarare måste våra folkvalda och våra höga offentliga ämbetsmän göra rätt helt enkelt för att det är rätt. De måste börja agera mer som hela folkets ledare och beskyddare, mindre som en del av något slags oligarki som först och främst ser till sina egna. De måste, enkelt uttryckt, höja sin moral.
Tror du också på den klassiska journalistikens ursprungliga roll att rapportera – utan någon agenda? Prova då Sveriges nya nyhetstidning i en månad för endast 99 kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info:
