Vad krävs för att vända nöjeskulturen?
Inom en stor del av nöjeskulturen är barnen den primära målgruppen för kommersiella intressen. Vilken typ av fostran krävs av oss vuxna för att motverka den? Foto: Behrouz Mehri/AFP via Getty Images


Film, tv, Youtube, ljudböcker, VR – valen av nöjen i samhället blir ständigt fler samtidigt som problemen växer.

Vi har problem med underbemanning inom äldreomsorgen, skolan och vården. Vi har problem med nedskräpning, kriminalitet och ungdomar som inte har något att göra och därigenom skapar fler bekymmer.

Ibland känns det som att det stora samhällsproblemet idag är att vi byggt en tillvaro på nöjen och rättigheter istället för på plikt och ansvar. Det känns som att idén om att barn ska få vara barn och tonåringar ska få vara tonåringar har slagit över från en extrem, med jobb från fyra års ålder, till en andra extrem, där man är över tjugo när möjligheten till ett första jobb dyker upp.

Det stora bekymret är egentligen inte att folk leker allt längre upp i åldrarna utan kanske snarare att vi har ett skriande behov av ansvarstagande ungdomar som hjälper till med grovjobb i samhället. Jag har länge irriterat mig på att vi inte har en tillräcklig mängd av så kallade enkla industrijobb i Sverige. Att vi misslyckas med att få ut ungdomar i arbeten som ger mening och arbetsmoral utan att direkt kräva någon längre utbildning.

På senare tid har jag emellertid börjat fatta att vi har ett behov av dessa ”enkla arbeten” i form av medhjälpare inom såväl äldreomsorg som skola. Det som behövs är i själva verket ansvarskänsla och arbetsvilja. För just dessa arbeten ligger mellan det privata och allmänna ansvaret. Hemtjänsten tar hand om grundläggande hjälp men de kan inte ta det sociala ansvaret.

Skolan tar hand om utbildningen men resurser finns sällan för att hjälpa alla elever med sociala svårigheter.

Det finns alltså uppgifter som skarpt behövs. Det finns människor som kan utföra uppgifterna. Men det passar inte in i vårt ekonomiska system att faktiskt låta det ske. Vi har på något sätt sakta skjutit mer och mer ansvar för dessa områden på staten och kommunerna. För att skolan ska fungera så krävs det att föräldrarna i hemmet skapar en pluggkultur och när barnen inte når målen så gäller det att hemmet kliver in och hjälper till i undervisningen. Om eleverna inte sköter sig i skolan så behöver föräldrarna dyka upp i klassrummen och styra upp sina barn.

För hur mycket vi än vill att de professionella lärarna i skolan ska ta hand om allt så fungerar det inte. Samhällskontraktet kräver ett klart större föräldraansvar, men frågan är hur föräldrar med heltidsarbeten ska ha en tillstymmelse av chans att ro iland det.

Samma sak gäller egentligen äldreomsorgen. Jag gormar om mer resurser men frågan är om det egentligen är vi släktingar som brutit samhällskontraktet? Har vi långsamt skapat ett samhälle där det inte finns tid att ta hand om våra äldre samtidigt som vi trott att kommunerna ska kunna axla ett större ansvar? Har vi skapat en kultur av självförverkligande när ansvaret egentligen var att ta hand om varandra? Kanske är det inte så att vi saknar människor inom äldreomsorgen utan att vi saknar en kultur av att ta ett genuint ansvar för våra äldre släktingar?

Jag skulle här vilja slå ett slag för att lämna kulturen av självförverkligande och gå vidare till en kultur av ansvar och omsorg. Att återupprätta välfärden genom att lönearbeta mindre och ägna oss mer åt att skapa gemenskap, ta hand om våra familjer och släktingar samt ideellt stabilisera samhället. Men jag tror att det är viktigare att diskutera hur vi kan arbeta fostrande med en ansvarskultur som kan ersätta den bland barn ökande nöjeskulturen.

I dagens ungdomskultur verkar vi ha, som jag skrev ovan, ett fokus på rättigheter och nöjen. Även om många av oss är fattiga i jämförelse med rika människor lever de flesta av oss, om man ser på det historiskt, i extrem lyx. Vi växer upp med rik tillgång till förströelse genom tekniska prylar och godsaker. Om vi kombinerar detta med industrier specialiserade på att skapa förströelse för barn så är det lätt att hamna i en fälla där barnens kultur bara handlar om förströelse. Där den grundläggande känslan är att behoven omedelbart ska tillfredsställas. Där lidande blir hinder på vägen mot lycka istället för nödvändiga steg i utveckling.

Den stora frågan är hur vi tar tillbaka fostran av våra barn. Vad krävs det av oss vuxna för att fostra barnen i en miljö kidnappad av nöjesindustrin?

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!