Jag är ingen ”skrikare” av naturen, så första gången jag verkligen skrek åt min dotter var det inte bara hon som reagerade, utan även mina två vänner som var med.
Hon var kanske 2 år gammal och hade slingrat sig ur mitt grepp och sprang rakt ut i gatan. Min reaktion var instinktiv. Skriket som kom ur mig var nästan gutturalt, och hela jag vibrerade inombords när jag höjde rösten och drog henne bort från gatan.
”Wow”, sa en av mina bästa vänner en stund senare. ”Jag har aldrig hört dig så. Jag visste inte ens att du hade det inom dig”.
Tydligen hade jag det. Men jag tror det helt enkelt berodde på att jag var övertygad om att mitt barn var i livsfara.
Inuiternas sätt att uppfostra
Min dotter är adopterad – ett litet barn från ursprungsbefolkningen i Alaska, med inuitblod i ådrorna. Kanske var det den bakgrunden som fick en nyligen publicerad artikel på NPR: "Hur inuit-föräldrar lär barnen att kontrollera sin ilska", att fånga min uppmärksamhet.
Medan jag läste artikeln, som beskrev hur inuit-föräldrar nästan aldrig tappar humöret, kände jag mig alltmer otillräcklig.
De reagerade inte heller med ilska mot sina egna barn utan valde istället att behålla en lugn röst, och gav inte ens utlopp åt någon som helst frustration eller irritation.
För även om den där dagen på gatan var den första gången jag skrek på mitt barn, så var det inte den sista.
Faktum är att med en liten flicka som nu är 6 år gammal (och full av fräckhet), förvånas jag ständigt över hur föräldraskapet pushar mig till gränsen av kokande ilska och hårda ord.
Hursomhelst, artikeln jag läste handlade om antropologen Jean Briggs, som tillbringade över 30 år hos inuitbefolkningen.
Enligt Briggs visade familjen hon bodde hos aldrig någon ilska mot henne, trots att hon var säker på att hon gjorde dem arga många gånger. De reagerade inte heller med ilska mot sina egna barn utan valde istället att behålla en lugn röst, och gav inte ens utlopp åt någon som helst frustration eller irritation.
Att visa något sådant ansågs som svagt och omoget, säger Briggs, och förklarar att de på så sätt lärde barnen att kontrollera sitt eget humör.
Jag förstod genast att det fanns en hel del jag kunde lära mig från inuiternas sätt att uppfostra sina barn.
Effektiv barnuppfostran
Jag fick veta att inuiternas sätt att uppfostra sina barn stöds av the American Academy of Pediatrics (AAP), enligt Robert Sege, talesperson för AAP och barnläkare på Floating Hospital for Children vid Tufts Medical Center i Boston.
– Jag tror att vad de gör är precis det som jag och andra barnläkare har förespråkat en tid, säger han.
Det är inte nödvändigt att föra in rädsla och smärta i den mest kärleksfulla relationen som vi har – relationen mellan föräldrar och barn ...
– Robert Sege, barnläkare
Sege talar om hur inuitfamiljerna som beskrivs i NPR-artikeln använder positiv förstärkning och lär barnen vad de förväntas göra istället för att skälla på dem för att de inte gör det.
– Det låter underbart! Det enda jag kan komma på som skulle kunna vara negativt är att det är långsammare, och jag är inte ens säker på att det verkligen är negativt, såvida barnet inte är på väg mot en direkt fara, säger han.
AAP har länge ansett att aga är skadligt för barns utveckling. Men hur är det med att skrika?
Det visar sig att AAP´s riktlinjer för effektiv barnuppfostran faktiskt nämner det att skrika. Det står: ”Aversiva metoder för barnuppfostran, inklusive all form av kroppslig bestraffning samt att skrika på eller skambelägga barn, har minimal effekt på kort sikt och ingen effekt på lång sikt”.
De citerar sedan ett flertal studier med fakta som stödjer det här påståendet.
Hur ser då effektiv barnuppfostran ut?
Tja, enligt Sege liknar det väldigt mycket det som inuiterna gör. Att vara en förebild för det önskade beteendet, att tala med barnen utifrån en åldersanpassad nivå, leda in i önskad riktning, och att använda historier och sagor för att visa barnen vad du vill att de ska göra (eller vad du vill att de ska undvika att göra).
– Det är inte nödvändigt att föra in rädsla och smärta i den mest kärleksfulla relationen som vi har – relationen mellan föräldrar och barn, säger han och tillägger att slutsatsen av AAP´s riktlinjer är: ”Vi kan göra bättre”.
Att lära barn hantera känslor
Nancy Molitor, verksam psykolog och biträdande professor i klinisk psykiatri och beteendevetenskap vid Northwestern University Feinberg School of Medicine, håller med om att det att vara en förebild är en viktig utgångspunkt i barnuppfostran.
– Barn förstår inte känslor när det först kommer till den här världen. Det är inbyggt i oss att känna, men inte nödvändigtvis att sätta namn på och hantera känslorna på ett lämpligt sätt, säger hon.
De flesta människor tappar humöret då och då, trots allt, men det betyder inte att sådana starka reaktioner är rätt.
Hon menar att det är oerhört viktigt att föräldrar visar lämpliga uttryck för såväl positiva som negativa känslor.
– Föräldrar behöver förstå att barnen iakttar dem från dag ett, och att de lär sig att hantera sina egna komplicerade känslor av dem, säger hon.
Utifrån det perspektivet verkar inuiternas sätt att lägga sin ilska åt sidan vettigt. Men är det verkligen hälsosamt för människor att förtränga sin naturliga instinkt att reagera? Är det möjligt att det finnas något positivt barnen kan lära sig genom att se sina föräldrar tappa humöret?
Molitor menar att det eventuellt kan finnas vissa fördelaktiga aspekter till följd av att en förälder brusar upp, men bara om föräldern är villig att erkänna att de tappade humöret, och pratar med barnet om hur de på ett bättre sätt kunde ha hanterat sin egen frustration.
De flesta människor tappar humöret då och då, trots allt, men det betyder inte att sådana starka reaktioner är rätt. Hon sade också att hon inte skulle rekommendera att göra så med avsikt, eller att se det som en erfarenhet mer för barnen än för en själv.
Berätta sagor och historier
En annan effektiv sak inuitfamiljer gör, enligt NPR-artikeln, är att de berättar fantasifulla –ibland skrämmande – sagor och historier för att vägleda barnens beteende.
För att hålla barnen borta från havet till exempel [som är en viktig sak när man bor som inuiterna intill det iskalla havet], kanske de berättar en historia om att det finns ett sjöodjur som ligger och lurar under ytan och väntar på att kasta sig över barn som kommer för nära.
Kanske någon bekymrar sig över det etiska i att använda en sådan taktik, men faktum är att historieberättande i syfte att påverka barns beteende är något som många föräldrar använder sig av till viss utsträckning, påpekar Sege.
Han tar de skrämmande berättelserna i bröderna Grimms sagor som exempel.
– Jag tror att det finns en lång tradition av att göra så. Det är inte direkt min filosofi, men jag tror inte att det är särskilt skadligt. Och jag säger så eftersom många kulturer har gjort så i långa tider.
I det stora hela är det som inuiterna gör att använda barnets naturliga inlärningssätt genom historieberättande. Det är fascinerande, och jag är imponerad!
– Robert Sege, barnläkare
Molitor är dock lite tveksammare till den här uppfostringstaktiken.
Hon berättar om en historia som hennes mormor brukade berätta för henne som barn för att hålla henne bort från skafferiet. Den handlade om ett monster som fanns där och väntade på den som vågade försöka stjäla en godbit.
– Jag var rädd som barn, och blev väldigt påverkad av den historien. Den fungerade. Jag gick aldrig till skafferiet, men jag fick mardrömmar och jag smög omkring i huset på kvällen. Till och med nu har jag en obehaglig känsla när jag är ensam hemma och det är mörkt, säger hon.
Så att berätta den typen av historier som uppfostringstaktik kan ha en del oavsiktliga sidoeffekter, speciellt för känsliga barn.
Men Molitor ser också att de flesta av oss har olika historier som vi fått höra som barn, och som vi nu berättar vidare för våra egna barn, och att även sagorna vi läser ofta har någon form av moraliskt budskap i sig.
Så, beroende på hur det används kan historieberättande vara ett väldigt effektivt verktyg för föräldrar att forma sina barns beteende.
Min slutsats
Jag har lärt mig att inuiterna har ett sätt att uppfostra och vägleda sina barn där det inte finns några ”time-out” och inga utbrott. Istället finns där en massa sagor och berättelser, och en hel del omdirigering.
Det är en långsammare uppfostringsteknik, men enligt Sege är det ett sätt att uppfostra som är både effektivt och hälsosamt.
– I det stora hela är det som inuiterna gör att använda barnets naturliga inlärningssätt genom historieberättande. Det är fascinerande, och jag är imponerad, säger han.
Efter att ha satt mig in ytterligare i inuiternas inställning till barnuppfostran så måste jag erkänna att jag själv inte bara är imponerad, utan också inspirerad.
Som en mamma som ibland tappar humöret och skriker, förstår jag nu hur effektivt det kan vara att göra precis det motsatta. Det är ett sätt att uppfostra som jag kommer att anstränga mig för att förverkliga, och som kommer att vara bättre för både min dotter och mig själv.
Leah Campbell är frilansjournalist inom hälsa och livsstil. Artikeln publicerades ursprungligen på Healthline.com
