Kriget har inte gått Ukrainas väg. Ukrainas motoffensiv i somras misslyckades. Den framtida omfattningen av det militära stödet från väst är osäkert. Ammunitionen i väst börjar ta slut medan den ryska krigsindustrin jobbar treskift. Ryssland har även höjt de militära anslagen. Det är dags att gå till förhandlingsbordet, menar Dan Ahlmark.

Det ryska angreppet på Ukraina var inte helt oväntat. Krim erövrades 2014, och de interna striderna med etniska ryssar i östra Ukraina var sedan länge en konfliktfråga med Ryssland. Många varningar om ett kommande ryskt anfall hade förekommit. När ett sådant sedan plötsligt skedde, utfördes det dock nästan slarvigt, och den ryska ledningen hade uppenbarligen inte förväntat sig ett starkt militärt motstånd. Den insatta styrkan var för liten, den ukrainske presidenten oskadliggjordes inte omedelbart, och befolkningen i västra Ukraina stödde på intet sätt de ryska trupperna. Helt ny teknologi, exempelvis utnyttjande av drönare, uppenbarade sig och nya vapen syntes eliminera rörligheten och värdet av pansarstyrkor. Det ledde i väst till ett förödmjukande nederlag för den ryska stormakten.

Detta hanterades dock professionellt: Man drog sig tillbaka och koncentrerade sig sedan helt på övertagandet och försvaret av regioner i östra Ukraina. En partiell mobilisering genomfördes under hösten 2022 i Ryssland, och landets krigsindustri fick stora anslag. Till västs bestörtning medförde dess sanktioner inte alltför stora problem för den produktion som under andra halvåret 2023 klart förstärkte den ryska militären. Nästa års budget innebär en extraordinär ökning av de militära utgifterna.