Ingen uppfinning har kanske bidragit lika mycket till att omstöpa det mänskliga psykologiska landskapet som televisionen. Efter sin kommersiella lansering på 1950-talet tog sig tv:n snart in i alla hem, där den fick en direktkanal till varje människas hjärna.

1900-talet var det mest omvälvande seklet i världshistorien, såväl när det kom till teknisk som kulturell innovation och reformering. Den industriella revolutionens framsteg försåg arbetaren med mer fritid än någonsin, och i efterkrigstidens väst föddes konsumtionssamhället. Emellertid följde i takt med ökad frihet också en utbredd rastlöshet, samt en mängd neuroser hos den moderna människan. 

Den traditionella kulturen avvecklades under modernismens fana. Under inflytandet av Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier och världskrigen vände de abstrakta expressionisterna i Weimarrepubliken sin spegel från den objektiva världen mot den subjektiva inre verkligheten. Dadaisterna och surrealistiska målare som Salvador Dali och Pablo Picasso försökte omstörta borgerlig rationalitet genom att vanställa och förvränga världen – och därmed värden. Företeelser som improviserad jazz och spoken word-poesi betonade att avlägsna all struktur, alla förhållningssätt och att prata strunt, och 1960-talets popkonst var den kommersiella kulturens triumf. 

Mänskligheten började följa känslolivet och föreställningarna på ytan, och det som kom till uttryck var irrationalitet.

Det pastorala försköts och hus och hemman revs för att ge plats för urbana, funktionalistiska byggnadskomplex där folk trängdes in i kuber. Stegvis nedmonterades den gamla, borgerliga estetiken: den stora spegeln i vardagsrummet, som symboliserade den traditionella insikten att se inåt, lyste med sin frånvaro. Vägguret, som gav människan en ständig påminnelse om tiden och hennes egen dödlighet, tystnade, och platsen i hjärtat av hemmet som traditionellt hade upptagits av eldstaden upptogs nu av tv:n, vilken kom att bli 1900-talets främsta verktyg för att forma en strömlinjeformad opinion.

En forskare vid namn Herbert Krugman genomförde 1969 ett experiment där han undersökte de fysiologiska effekterna av tv-tittande. Krugman fäste en elektrod bak på sin assistents kranium och upptäckte att inom loppet av 30 sekunder övergick hjärnans betavågor – vilka indikerar alert medvetande – till alfavågor – vilka indikerar brist på närvaro, djup avslappning, eller hypnos. Frontalloben, som står för högre kognitiv funktion, moraliskt omdöme, impulskontroll, och som koordinerar kroppsrörelser och står för förmågan att urskilja olika objekt – bedövas av tv:ns blinkande ljus. När Krugmans assistent återgick till att läsa en bok, studera eller ha ett stimulerande samtal, återgick hjärnan till betavågor. 

I alfavågornas tillstånd av sömnig suggestibilitet släpper sinnet sin gard – likt en berusad gränsvakt.

Det omedvetna är som en djup reservoar som bygger upp den psykologiska strukturen hos en individ, medan det medvetna agerar som en grindvakt, som dikterar vad som släpps in. Emellertid, i alfavågornas tillstånd av sömnig suggestibilitet släpper sinnet sin gard. När människor ser på vålds- eller sängkammarscener på tv:n börjar deras hjärnor oscillera mellan impuls och undertryckande, och när de stänger av tv-skärmen manifesteras den uppdämda energin i ett hektiskt, oorganiserat beteende. I likhet med den sovjetiske forskaren Ivan Pavlovs hundar fås tv-tittaren genom betingning att dregla eller skälla på kommando när skärmen blinkar befallande. 

Tv:ns blå ljus och bekanta brus ger löfte om en evig dag, vilken driver bort nattens skuggor och all ängslan över morgondagens sorger. Till skillnad från hur vägguret i det traditionella borgerliga hemmet påminde om tidens stilla, stadiga gång, så är tv-mediet ett sätt att undfly den. Att sträckse en favoritserie eller att organisera en filmsamling blir ett sätt att träda in i en nostalgisk dimension där allting, oavsett tidens oåterkalleliga fortskridande, förblir oförändrat. Tv:n är ett opium för massorna, vilket lindrar kvalen av att leva i den moderna världen. De intensiva färgtonerna och det upptrissade tempot får, efterhand, den verkliga tillvaron att framstå som trivial och grå i jämförelse. 

Reality-tv ger en befängd vinkling av verkligheten, och främjar en tom, materialistisk livsföring med pengadyrkan. Narcissister jämför sig med falska idoler och imiterar dem; de bli kopior av kopior som leder samhället allt längre bort från autenticitet, och genom sociala medier blir alla aktiva deltagare i en hyperverklighet. Liksom i filmen The Truman Show från 1998 har alla i dag huvudrollen i sitt eget realityprogram, och liksom hur ett barn som uppfostras av en vargflock börjar likna en varg till beteendet, så blir den individ som fostras av livlösa, tekniska föremål, själv som ett föremål. Tids nog blir den mest revolutionära handlingen att höja blicken från smarttelefonen, att vägra ha en Facebook-profil, att ha en genuin interaktion eller att inte konsumera – att vara en sann människa.

Inte undra på att Anton LaVey, grundaren av USA:s Church of Satan, hänvisade till tv-apparaten som ett ”sataniskt familjealtare” och ”den stora huvudfåran för den sataniska religionens infiltration”. En titt på de teman som numera framhävs i olika tv-serier och galor borde inte lämna några tvivel om att alla slags onda doktriner i dag genomsyrar tv-tablån.

Den franske filosofen Jean Baudrillard hävdade att den moderna världen hade övertagits av teknologi, och att simuleringen redan hade tagit över den påtagliga världen. Enligt Baudrillard var skälet till att de sociala banden mellan människor hade börjat upplösas att människan själv hade börjat försvinna. Den autentiska verkligheten hade förlorats och alltmer ersatts av en kodning, pixling och rekonstruktion av de sanna föremålen. Sant minne förväxlades med programmerat minne, och det hyperverkliga blev med tiden mer verkligt än de konkreta träden, himlen, floderna och gräset. Någonstans i den tekniska utvecklingen hade människan slutat vara den centrala delen i världen, och i dag lever vi mitt i en implosion och kollaps av gamla strukturer, menade Baudrillard.

Efterhand uppgår allting i tv-rutan i samma eviga kaskad av bilder som vittnar om vår kaotiska, schizofrena samtid.

Klassiska science fictionfilmer som Blade Runner från 1982, framställer det teknologiskt framskridna samhällets hyperverklighet, där gränsen mellan det virtuella och det verkliga, mänsklig och artificiell intelligens, har suddats ut. 

I dagens värld av post-sanning kan allting simuleras och replikeras. Medier iscensätter narrativ, framhäver sin subjektiva tolkning av tillvaron, och i denna miljö av otaliga tolkningar av fakta och utan konstanta värden blir människor atomiserade. Vi existerar i en inflation av information och en deflation av mening. Begränsningen av relationer till monetära värden leder till en brist på vitalitet i samhället och till vad som på sanskrit kallas ”avidya” – andligt mörker och ignorans. Det finns ingenting att drömma om, då allt redan har gjorts med specialeffekter, och utan högre sfärer att sträva efter retirerar människan till en simulering.

Den religiösa teologin har i den samtida populärkulturen ersatts av halvgudarna i Avengers, X-Men eller Superman, vilka representerar mytologins tidlösa arketyper – ompaketerade för dagens konsumtionskultur.

Tv-mediet är en bidragande faktor till normaliseringen av våld och låg moral i samhället. En trend som förutsågs i Stanley Kubricks dystopiska film A Clockwork Orange från 1971, som skildrar ett alternativt England, där en ungdomskultur med hedonism, kriminalitet och ultravåld har spirat efter att det gamla brittiska, borgerliga samhället förfallit. Tids nog tillskrivs allting på tv:n samma värde: biljakter, erotik, skjutvapen, vulgära skämt, och efterhand uppgår allting i tv-rutan i samma eviga kaskad av bilder som vittnar om vår kaotiska, schizofrena samtid.

Baudrillard skrev 1981: ”Apokalypsen är slutförd, i dag finns endast en rundgång av det neutrala och liknöjda … allt som återstår är fascinationen inför ökenlika och passiva former, för att ett system som gallrar bort oss ska rulla på … vi är fascinerade av alla former av försvinnanden, vårt eget försvinnande.” Antalet tv-kanaler har mångfaldigats exponentiellt till en punkt av entropi; men nu har tv-mediet gjorts alltmer irrelevant av sociala mediers ankomst.

Kontakta journalister: [email protected]