Charlie Chaplin är en av de mest ikoniska och inflytelserika personerna i filmhistorien. Han var en föregångare som skådespelare, regissör, författare och producent, och hjälpte i högsta grad till att utveckla filmkonsten.
Alla som har satt sig i skolbänken på Filmhuset i Stockholm har fått sig itutat att tröghet är något fint och själva förutsättningen för att man befinner sig där. För det är ju de facto så, vilket man understundom har en tendens att glömma, att filmerna som vi ser är en väldigt lång radda av stillbilder, med andra ord fotografier. I moderna filmer vevas vanligtvis 25 bildrutor per sekund. Det går så snabbt att ögat, på grund av dess så kallade tröghet, inte hinner uppfatta att det egentligen är separata bilder som förevisas. Det som kommer till livs är en optisk illusion, bilderna får liv och blir till en film som vi kan ta till oss. Under stumfilmseran så var regeln för fotografer runt 18 bilder per sekund. Anledningen var att man ville spara på film. Därför kom filmerna att se lite hoppiga ut, jämfört med de 24 bildrutorna per sekund som anses vara det som ger den mest verklighetstrogna effekten. Pionjärerna fick snällt använda veven på lådkameran för att försöka tajma in så att det blev just 18 rutor per sekund. Inte alldeles lätt i längden. Man hade dessutom ingen sökare att glutta i medan man filmade. Och som inte det var nog så var trästativen instabila, och i stället för dagens 180-spektra var man begränsad till 90 grader.
En bild från 1914 under inspelningen av filmen Kid Auto Races at Venice, där karaktären Luffaren visades upp för allra första gången. Succén lät inte vänta på sig. Foto: Hulton Archive/Getty Images
Under stumfilmen hade man inte, som i dag, en filmbudget som nästan kan likställas med en önations BNP. Men vad man hade i överflöd av, särskilt om man hette Chaplin i efternamn, var kreativitet. Vad Chaplin et consortes kan lära oss är att koka ner narrativet tills bara benen är kvar (tänk på inslagen med kortfattad textinformation i de tysta filmerna). Stumfilmer lär oss, förutom att vara fokuserade på berättelsen, att använda kamerarörelser, mise en scène (ett branschigt uttryck som är ett rätt vitt begrepp, men som bland annat innefattar rekvisita) och post produktion på ett så klokt tillvägagångssätt som möjligt. Stumfilmen kunde verkligen konsten att, likt en välkoreograferad balett, växla mellan rörelse och stillhet, ljus och mörker.
