Charlotte Fredriksson leder oss till en av Bohusläns mest kända hällristningshällar, Åbyhällen – som trots sin imponerande yta inte upptäcktes förrän 1967.

På väg mot semesterparadiset Smögen är det lätt att stanna till på parkeringen vid Nordens Ark, för att därifrån gå till en av Bohusläns mest intressanta hällristningsplatser – Åbyhällen, som består av en brant, vattenöversilad berghäll med figurer på en yta som är cirka 40 gånger 25 meter. Följer man en skyltad led några hundra meter från parkeringen och går in i lövskogen framträder en scen där det vimlar av skepp, kultfigurer och djurprocessioner. Här utspelar sig bland annat ett bröllop på ett skepp med en procession intill, och en rad med tillbedjande män nedanför. Ett vargspår löper uppför berget. En voltigör gör sin dans på ett skepp. Han är omgärdad av schamaner med horn och yxor. Kanske bevittnar eller vaktar de akten. Hunddjur står i en V-procession. Adoranter beblandar sig med solhjul i festvimlet. En månliknande skålgrop stor som en boll och en ormfigur ligger under de övriga motiven. Till höger på hällen står en adorant över något som tycks likna en snara med ett hjortdjur och en svastika.

Enligt arkeologiprofessor Marija Gimbutas (1921–1994) är spiraler, ormar och svastikor några av de symboler för kretslopp, återfödelse och energi som användes i en förindoeuropeisk kultur i Europa som hon kallar för Vincakulturen. Den var enligt henne en fredlig matriarkalisk kultur i sydöstra Europa kring 7000–3500 f.Kr. som gradvis trängdes undan till den minoiska övärlden när de mer våldsbenägna och patriarkala indoeuropeerna kring 4500– 2500 f.Kr. i omgångar kom ridande från det som i dag är ryskt område. Men hennes teorier har inte fått stå oemotsagda. Till saken hör att hon själv fick fly från Litauen till Tyskland under Sovjetmaktens ockupation på 1940-talet, och man kan tolka hennes texter som formade av hennes egna livserfarenheter.