Del 24
Välfärd är en nödåtgärd för dem som verkligen behöver det, som vid arbetsskador, epidemier, eller naturkatastrofer. Den bör inte vara en standardförsörjning, eftersom den inte kan lösa fattigdomens grundproblem. Utökar man gruppen som har rätt till välfärd leder det till en negativ spiral som uppmuntrar till missbruk av förmånerna.
Ett exempel är hur man ständigt kan omdefiniera en term som ”funktionshinder” för att göra en allt större del av befolkningen till potentiella mottagare av stödåtgärder. Det här skapar ett sjukt tillstånd i ekonomin som resulterar i en nedgång i samhällsmoralen.
2012 publicerade New York Times ett reportage som handlade om hur välfärdspolitiken påverkade låginkomsttagare i Appalacherna i östra USA.
I artikeln berättas om hur många fattiga familjer slutade skicka sina barn till skolan för att de skulle kunna bli berättigade till stöd. ”Mammor och pappor är rädda för att om deras barn lär sig läsa så minskar chanserna att de kvalificerar sig för den månatliga utbetalning man kan få om man har ett intellektuellt funktionshinder.”
”Många människor som bor i husvagnar i bergsområdena här är fattiga och desperata, och den check på 698 dollar i månaden per barn från Supplemental Security Income-programmet räcker till mycket – och de checkarna fortsätter att komma tills barnet fyller 18.”
Det här stödprogrammet inleddes för omkring 40 år sedan, med målet att hjälpa familjer som hade barn med fysiska eller mentala funktionshinder. När New York Times rapporterade om fallet var över 55 procent av barnen som var berättigade till stöd kategoriserade som mentalt funktionshindrade, men de hade ingen definierad diagnos. Över hela USA finns det nu sammanlagt 1,2 miljoner ”mentalt funktionshindrade” barn, för vilka skattebetalarna betalar 9 miljarder dollar per år.
Ett kraftfullt välfärdssystem ökar beroendet av systemet och avskräcker från personligt ansvar.
I det här fallet ser man hur välfärden och den mänskliga naturens brister skapar en ond cirkel. Trots de goda intentionerna hos dem som förespråkar och formulerar välfärdspolitiken så har den här sortens politik ofta negativa effekter för både individ och samhälle.
Missbruk av välfärden binder inte bara upp offentliga medel; det påverkar också framtiden för de barn som växer upp i ett sådant system. Forskning från 2009 visar att två tredjedelar av de människor som fick bidrag från välfärdssystemet när de var barn fortsatte att få det i vuxen ålder, och att de troligen kommer att fortsätta att få det i resten av sina liv.
Enligt den amerikanske ekonomen William Arthur Niskanen har välfärdssystemet skapat en fattigdomskultur, vilken i sin tur skapar en ond cirkel av beroende till statligt stöd, barn utanför äktenskapet, våldsbrottslighet, arbetslöshet och aborter. Hans analys av data för år 1992 från hela USA producerade uppskattningar av den förväntade effekten av att öka stödprogrammet Aid to Families with Dependent Children (AFDC) med 1 procent: Antalet mottagare skulle öka med 3 procent; antalet personer i fattigdom skulle öka med 0,8 procent; antalet barn som föds av ensamma mödrar skulle öka med 2,1 procent; och antalet arbetslösa vuxna skulle öka med 0,5 procent. Aborter och våldsbrott skulle också öka med en dryg procent. Niskanens resultat antyder att ett kraftfullt välfärdssystem ökar beroendet av systemet och avskräcker från personligt ansvar.
Familjens upplösning är en viktig ingrediens i fattigdomskulturen. I en studie av historisk och samtida fattigdom bland svarta i USA fann ekonomen Walter E. Williams att 85 procent av fattiga svarta barn levde med ensamstående tonårsmödrar. Välfärdssystemet stärker detta fenomen, eftersom det uppmuntrar ensamstående mödrar att söka bostadsbidrag, matkuponger och liknande stöd från det offentliga. Välfärden har varit en viktig förutsättning för att antalet ensamstående föräldrar växer, vilket i sin tur leder till mer fattigdom. Williams fann å andra sidan att fattigdom bland gifta svarta par legat på ensiffriga procentsatser sedan 1994.
Den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek varnade för att statsstyrd planering och omfattande välfärd oundvikligen leder mot totalitarism. Foto: AFP via Getty Images
Vänsterns användning av välfärd för att vinna röster
Trots att välfärden har expanderat de senaste årtiondena, har gapet mellan fattiga och rika också hela tiden växt. Genomsnittslönen, justerad för inflation, ökar i snigelfart, medan välståndet flödar till de allra rikaste. En klass av fattiga arbetande har uppstått. Med dessa samhällsfrågor som ammunition har vänstern drivit på för större stat, högre skatter och mer välfärd för att bekämpa fattigdomen – genom att ytterligare förvärra den.
Vänsterpolitiker vill ofta se mer välfärd och högre skatter. Genom att använda diverse valbudskap för att övertyga väljarna om att de har ett ädelt syfte, utmålar de sig själva som de moraliskt högre stående. Men dessa politiker är inte de som kommer att betala för välfärden – den tas från över- och medelklassen och delas ut bland de fattiga.
Eftersom systemet döljer förhållandet mellan givare och mottagare är det lätt för politikerna att framhäva sin egen roll i processen. Välfärdsmottagarna visar sin tacksamhet genom att ge dem sina röster.
Aggressiva ekonomiska interventioner i väst
Den fria världens regeringar til lämpar redan omfattande interventionism i sina nationella ekonomiska system. En impuls för den här trenden var Depressionen på 30-talet. Efter den krisen influerades västerlandet starkt av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes ekonomiska teorier. Keynesiansk ekonomi förespråkar aktiva statliga interventioner och reglering av ekonomin via finanssystemet. I sin banbrytande bok ”Sysselsättningsproblemet: allmän teori för produktion, ränta och pengar” motsätter sig Keynes den fria marknadens självreglering till förmån för ökat statligt spenderande och interventioner, såsom utköp, för att stabilisera marknaden.
I ett normalt samhälle är statens roll begränsad, men i dag har keynesiansk teori fått fäste i hela världen. Regeringar i alla länder tävlar om att ta allt mer kontroll över sina respektive ekonomier.
När staten spelar en aktiv roll i ekonomin får varje agerande enorma återverkningar på marknaden. Ny politik och nya lagar kan skapa eller förinta hela branscher, vilket innebär att många företag och investerare blir direkt beroende av regeringens beslut.
Aktiv finansiell kontroll kombinerat med omfattande välfärdspolitik har lett till att många regeringar dragit på sig enorma skulder. Enligt data från OECD har mer än hälften av medlemsstaterna skulder som närmar sig eller överstiger 100 procent av BNP. Ett lands statsskuld låg vid mätningen på över 237 procent. Det här är en stor sårbarhet i många länders sociala och ekonomiska framtid.
Nobelpristagaren och ekonomen Ronald Coase skrev flera vetenskapliga artiklar om den statliga interventionens effekter. Coase fann att interventionistisk politik nästan alltid ger negativa resultat. Den mest troliga förklaringen menar han är att ”staten nu opererar på en sådan massiv skala att den har nått det stadium som ekonomer kallar negativ marginalavkastning. Vad den än gör mer, så ställer den till det.”
De verkliga konsekvenserna av interventionism
Det finns åtminstone två större konsekvenser av omfattande statlig interventionism. Den första är att statsmakten expanderar, både i roller och omfattning. Befattningshavare får allt värre hybris gällande sin förmåga att påverka ekonomin, och statens roll som räddare. Efter att den hanterat en kris är staten benägen att behålla de utökade befogenheter och funktioner som lagts till.
Den andra är att interventionism skapar mer beroende av staten. När människor stöter på utmaningar, eller när den fria marknaden inte kan förse dem med det de vill ha, kommer de att förespråka mer statlig intervention för att tillgodose sina behov.
När staten spelar en aktiv roll i ekonomin får varje agerande enorma återverkningar på marknaden.
När statens makt ökar försvagas privat företagande och den fria marknaden har mindre utrymme att verka på. Människor som har dragit nytta av och blivit beroende av politiker kommer att allt mer kräva att staten tar ansvar för att omfördela välståndet och stifta lagar för att genomdriva det.
I väst finns en stark politisk rörelse mot vänster. Det här inkluderar den ursprungliga vänstern – socialister och kommunister – men även de som inte traditionellt associerats med vänstern, utan har dragits med av den. Detta leder till att vänsterpolitiker känner stöd för att vidta allt mer omfattande åtgärder där man blandar sig i ekonomin och privata företags normala verksamhet.
I det långa loppet innebär det här att alla aspekter av ekonomin och människors liv kommer att underställas offentlig kontroll. Ekonomiska metoder kommer att användas för att säkra politisk makt och förslava medborgarna.
Socialistisk ekonomi leder väst mot auktoritarism
Friedrich von Hayek, den österrikiske ekonomen och filosofen, varnade för statsstyrd planering och omfördelning av välfärd, eftersom han menade att det oundvikligen skulle störa marknaden och leda till totalitarism, oavsett om själva systemet var demokratiskt eller inte. Hayek trodde att fastän den socialism som praktiserades i Europa och Nordamerika inte innebar offentligt ägande och planekonomi, så skulle den ändå leda till samma resultat. Människor skulle förlora sin frihet och sin försörjning, bara på ett mer långsamt och indirekt vis.
Som vi diskuterat tidigare i den här artikelserien såg Marx, Engels och Lenin socialismen som ett obligatoriskt steg på vägen mot kommunism. Ett tågs rörelse mot slutstationen kommer inte att påverkas av att det stannar vid en station längs vägen. När mänskligheten väl har övergett sina traditioner, vare sig det är på ekonomins område eller andra områden, och accepterar kommunistisk ideologi, är själva hastigheten i utvecklingen egentligen irrelevant. Förr eller senare når man slutstationen.
Den slutliga destinationen på den här vägen är inte himmelriket på jorden, utan mänsklighetens förstörelse. Kommunismen bryr sig inte om huruvida ”himlen” blir verklighet eller inte, eftersom det bara är ett lockbete för att driva mänskligheten i fördärvet.
