Socialdemokratins balansgång mellan makten och folket - Del 1 av 3

Utdrag ur Lotta Grönings bok: från folkhem till Facebook

Från folkhem till Facebook – Tre essäer om Socialdemokraternas demokratisyn, är en bok som analyserar partiets utveckling och förhållande till makt och demokrati.


Kan makt och demokrati förenas? Socialdemokraterna har försökt, men har sedan partiets bildande anklagats för att vara ett maktparti, en elit som tappat kontakten med sina gräsrötter. Hjalmar Branting anklagades av vänstern för elitstyre och för att liera sig med högern.


Författaren Vilhelm Moberg gick till starkt angrepp på socialdemokratin under 1950-talet för deras strävan efter makt. Han beskrev den som två partier i ett, men målet var detsamma: att ta makten och behålla den. Moberg beskrev sig själv som ”den enda socialdemokraten här i landet”. Under 1960-talet återkom kritiken mot arbetarrörelsens elitstyre. 68-revolten anklagade socialdemokratin och LO för att springa näringslivets ärenden.

Vad hände med makten, demokratin och partierna? All offentlig makt utgår från folket, står det i grundlagen. Men redan 1990 års maktutredning konstaterade att folksuveräniteten är en kollektivt förlegad demokratisyn. Väljarkåren väljer riksdagen men den har ingen makt, eftersom makt är förmågan att avgöra. Det är politikerna som har makten och inflytandet över besluten. Vissa forskare, framför allt statsvetare vid Göteborgs universitet, driver åsiktsrepresentativitet: att folksuveräniteten fungerar när besluten stämmer överens med folkviljans åsikter.

Jag är socialdemokrat men jag ska nog putta ner en valsedel med sd.

När förtroendet för politiken minskar och partierna tappar medlemmar och väljarstöd uppstår nya politiska konstellationer. Vi har sett både decemberöverenskommelse och januariavtal. I sådan konsensuspolitik representeras inte folkviljan, inte partiernas ideologiska grund, väljarna saknar både inflytande och makt. Socialdemokraterna var drivande för samverkan över blockgränserna och här blev viljan till makt tydlig och överviktigare än ideologin och den egna politiken. Den här boken belyser hur socialdemokratins ledarskikt hanterar makten och demokratin.

Från S till SD: Kärnväljare lämnar S

”Folk slutade lyssna på oss”

I 2018 års val slog Sverigedemokraterna igenom i traditionella socialdemokratiska fästen. Demoskop uppskattade att drygt 140 000 väljare lämnat Socialdemokraterna för sd. Året därpå kom en scb-undersökning som visade att kärnväljare lämnande S: mer än var fjärde stödde sd. Dåvarande LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var självkritisk: ” Vi har alldeles för länge pratat om Sverigedemokraternas rötter i nazismen. Det lyssnar inte våra medlemmar på”, sade han i en kommentar till Svt. En före detta styrelsemedlem i LO bekräftar i Expressen Thorwaldssons bild av en misslyckad sd-strategi: ”Det vi höll på med nästan hela tiden var att säga att sd är ett rasistiskt parti. Det var extremt misslyckat, folk slutade lyssna på oss. Det är den här eran vi betalar ett så extremt högt pris för i dag. Vi visade inte vems sida vi står på i utvecklingen – alltså globaliseringen – eller så visade vi att vi stod på den urbana medelklassens sida.”

Widar Andersson, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Folkbladet och tidigare S-riksdagsledamot, sade i en kommentar: ”Alla försök att ’hellre prata om något annat’ faller platt till marken. Kommunalråd och andra i S vill byta politik. Men ingen vill förlora statsministerposten.”

Stefan Löfven tog inte fullt lika allvarligt på det stora medlemstappet i en intervju i Aftonbladet. Hans förklaring till att sd växer så rekordartat är att folk är missnöjda med situationen idag. ”Det är oron och ilskan som kommer till uttryck och då känner människor ’då tar vi det där alternativet i stället’.” Han pekar också på att även Moderaterna tappar väljare till sd och ser det som ett tecken på att flera partier har misslyckats.

När Sverigedemokraterna slog igenom i början av 2000-talet talades det mest om att det berodde på arga unga män på landsbygden som inte hade någon plats i samhället. Men det stämmer inte alls längre. Forskning visar att typiska sd-sympatisörer är ”vanligt folk”. Vad som i första hand utmärker sverigedemokraten är kravet på mindre invandring. Samt missnöjet med det politiska etablissemanget och inte minst medierna.

Den stora misstron

”Sååå besviken på S. Aldrig mer”

I mitt arbete som journalist och krönikör på Expressen skrev jag mycket om både decemberöverenskommelsen och januariavtalet och vad dessa uppgörelser betydde för det politiska landskapet och demokratin. Jag fick tusentals mejl som berörde det politiska läget. Jag fick också berättelser från både socialdemokratiska medlemmar och borgerliga väljare där de gav sin syn på partiernas agerande och varför de valde att lägga sin röst på sd. Det rör sig om människor från olika delar av landet, människor som varit aktiva i politiken men också trogna S-sympatisörer som år efter år lagt sin röst på partiet. Jag återger här mejl från människor som lämnat Socialdemokraterna eftersom jag ser det som betydelsefullt för att öka förståelsen för varför sd:s väljarstöd ökade så markant och varför så många socialdemokratiska sympatisörer valde att lämna partiet.

Vad som framkommer tydligt i mejlen efter de två samarbetsavtalen är misstron gentemot etablerade politiker och samhällsinstitutioner. Likaså är kritiken mot den stora invandringen genomgående. Men ett tydligt inslag är också att många anser att sd som demokratiskt valt parti mobbas av de övriga partierna i riksdagen. Många beskriver sig också som proteströstare.

Pensionär, 73, Stockholm:

”Jag är så besviken på alla politiker av olika färg som alldeles tappat greppet om verkligheten. Jag tror att jag är ett typiskt exempel på en socialdemokrat från folkhemmet som alltid hyllat principen om att man skall göra sin plikt och kräva sin rätt, men som nu ser att den principen urvattnats. De två senaste valen har jag i stället röstat på sd, för att förhoppningsvis tvinga andra partier till eftertanke. Då får man tyvärr stå ut med anklagelser om fascism och rasism, trots att det inte alls handlar om detta.”

Mejlskrivaren poängterar också att politikerna är ryggradslösa som gömmer sig bakom globalisering, eu och fn:s konventioner och väljer att svika landets egna invånare: ”Man viker undan för alla frågor som kräver mod, vågar inte ställa krav på invandrare att klara sig mer själva, vågar inte stå upp för en svensk kultur och samhällsregler, ställer inga krav på anpassning. Nonchalerar åsikterna från 20 procent av de som röstar och förolämpar oss som vill ha ett ärligare och mer sammanhållet samhälle.”

Lena:

”I dag vet jag inte varför jag röstade, varför har vi överhuvudtaget en röstning? För det spelar ingen roll, ingen som helst roll vad vi röstare känner, tänker och röstat på. De sätter sig på mig, ber mig hålla käften och talar om ... ja, vad berättar de för oss, för oss som röstade. Att vi är betydelselösa! Att vi är idioter som trodde att det var demokrati i Sverige. Makt. Jag måste då säga att det man sett nu från alla partier, tycker jag är klart mer rasistiskt översitteri än vad sd visat upp. Så vidrigt, smutsigt, beräknande. Är det ens lagligt? Jag skall aldrig mer rösta.”

Jag fick tusentals mejl som berörde det politiska läget.

Kaj, pensionär:

”Jag och min fru har under cirka tjugo år inte röstat för att vi tyckt att politikerna bara ser till sig själva. Lagar som de stiftat gäller inte för dem tydligen. I år röstade både jag och frun på sd, inte för att vi är rasister eller nazister utan för att vi anser att de sju fördärvat Sverige som land. Onekligen blir man bestört när vi som röstat på sd blir kallade för brunskjortor av vice, nuvarande, statsminister. [...] Frågan är, om det skett på en annan arbetsplats hade det för-modligen varit åtalbart, vuxenmobbing.”

Eva:

”Jag är en av de fd S-väljarna (40 år som sosse) som övergett partiet efter Löfven blev partiledare och inte gjort något vettigt för landet och bara snackat skit om andra men inte visat någon politik och handlingskraft värd namnet. Sååå besviken på S. Aldrig mer.”

Arg jurist:

”Det är märkligt att ingen av partiledarna ens försöker förklara hur denna mobbing och avsteg från demokratiska principer kan äga rum. Övriga partier omfattas ju nu av den flyktingpolitik som 2015 renderade sd epitetet rasister. Trots att man själv nu har samma hållning i invandringsfrågorna i hela eu kan man inte ens samtala med sd, än mindre tillerkänna deras röstresultat samma förmåner som andras. Jag har inte tidigare röstat på sd men kommer att göra det när det blir nyval. Det blir en ren proteströst. Som Hermansson sa: Någon j*vla ordning får det väl ändå vara i ett parti. Våra grundläggande demokratiska principer och umgängesformer ska naturligtvis upprätthållas. Jag undrar om politikerföraktet någonsin varit större i Sverige än vad det är nu.”

Gudrun N:

”Jag är snart 85 år och har följt politiken i Sverige sedan den dagen jag fick rösta första gången. Vi har fått bekräftelse på att demokratin i Sverige är avskaffad. Ett antal personer ägnar största delen av sin av skattebetalarna finansierade tid till att utestänga det åttonde partiet från allt inflytande. Man mobbar och förtalar och spottar och tycker samtidigt, att man har hög moral och en alldeles sjusärdeles värdegrund. Alla människors lika värde är mantrat – undantaget den miljon väljare som röstat på sd. Dem ska man inte prata med. De har bruna rötter. Betyder det, att de fortfarande är bruna? V har eldröda rötter – betydligt färskare än sd: s –betyder det, att vi fortfarande är kommunister?”

Orolig mamma och mormor:

”Jag är en vanlig mamma/mormor. Uppväxt i 1960-talets Malmö av socialdemokratiska icke svenskfödda föräldrar. Mina föräldrar uppfostrade mig till en fritt tänkande individ med vett o etikett i bagaget. Vi firade alla svenska högtider med mer äldre traditioner än svenskarna i vårt bostadsområde.

Vi har alltid varit stolta över av att vara svenskar.

Men sen hände det något i början på 90-talet. Mina barn fick inte hissa svenska flaggan i skolan, problem med invandrande albaner med flera andra inflyttade nysvenskar. Inga skolavslutningar i kyrkan, inga svenska national firande dag. Helt plötsligt fick man inte vara stolt över sitt land. Man vågade inte öppna sin mun och påtala ’att det där är inte rätt’, man kunde anklagas för att vara rasist. Jag märkte med mig själv att jag blev som en mussla. Bara observerade, sa aldrig något, tog inte ställning blev ’avsvenskad’ utåt sett. [...]

Jag har totalt tappat förtroendet på alla partier utom [...] sd [...]. Dom har ju inte lurat mig än. Jag skäms att säga detta för jag har ju lärt mig att vara mussla. Jag får väl göra som de flesta gör idag. Jag är socialdemokrat men jag ska nog putta ner en valsedel med sd.”