Ledare: Det är knappast ett "ödesval" på söndag

Illustration: Jens Almroth


Det är många i denna valrörelse som vill utmåla 2022 års riksdagsval som särskilt viktigt och avgörande. Men frågan är om inte detta snarare kommer att bli det minst överraskande och dramatiska riksdagsvalet sedan Alliansen sprack.

Under två stormiga mandatperioder har ju till sist två alternativ, huggna i sten, utkristalliserat sig. Det har varit en smärtsam och kostsam process för flera partier, men här är vi nu. Inget parti har nu det politiska kapitalet att hoppa över stängslet.

Det kommer att bli endera Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson som statsminister. Hur de exakt ska få ihop sitt underlag är långt ifrån glasklart, men vilket parti man än lägger sin röst på så är det en av dessa två man i praktiken ger sitt godkännande. Allt handlar egentligen om den enkla matematiken: vilken sida får flest mandat?

Den instabilitet som fanns när det var oklart om L och MP skulle nå spärren tycks undanröjd, om vi kan lita på opinionsundersökningarna. Centern, som möjligen hade kunnat utmålas som ett osäkert kort rent blockmässigt har nu definitivt valt sida, oavsett hur Annie Lööf vill spinna det. Röster från insidan säger rent av att S helst skulle regera med C och stöd av de två andra rödgröna. 

Det här betyder inte att regeringsbildningen blir lätt eller snabb. Tvärtom, det mest sannolika scenariot, sett från hur opinionen varit ett tag, är en liten men klar övervikt för de rödgröna, som ju är det block som har flest knutar att lösa om de blir störst. Men att knutarna till sist löses kan vi nog lita på; inget av de partierna kommer under några omständigheter att släppa fram Kristersson stödd av SD som statsminister.

Kanske kan man få se någon överraskning i hur de rödgröna till sist formerar sig, men det troligaste just nu är nog trots allt en fortsatt minoritetsregering bestående av enbart S, som kommer förhandla fram budget med C, V och MP och göra upp om annat åt höger. Med andra ord: allt fortsätter precis som nu.

Det är onekligen lite ironiskt att båda sidor så hårt driver på om att allt hänger på det här valet. Vänsterprofilen Henrik Arnstad, som sällan skräder orden, hävdade på Twitter att det här blir det sista demokratiska valet om Kristerssons lag vinner. Det är sannerligen att tillskriva SD en närmast demonisk makt.

Att ett parti utan regeringserfarenhet och med uppenbara problem att fylla stolarna med kompetent folk skulle genomföra en de facto statskupp är inte trovärdigt. Att de dessutom utanför regeringen skulle lyckas fjärrstyra de borgerliga partierna till att bygga om hela den av socialdemokrater dominerade statsapparaten – något de borgerliga själva aldrig mäktat med – framstår som ren science fiction. 

Samtidigt visar S indikationer på hur långt de är redo att gå i retoriken genom att ordna en pressträff med två sittande ministrar – Hultqvist och Ygeman – för att svartmåla SD som ett säkerhetshot. 

Å andra sidan finns det gott om personer på högerkanten som gärna överdriver skillnaderna i politik mellan exempelvis S och M i de nu dominerande frågorna. Dessutom överskattar man även sannolikt högersidans förmåga att genomföra stora, svepande förändringar om den skulle vinna. Det har inte bara med en socialdemokratisk ”djupstat” att göra, utan att Sveriges problem inte har några enkla lösningar.

Dessutom har de skapats och grott under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Högersidans retorik just nu består i att peka på alla existerande problem, rakt av beskylla S för dem och kräva regeringsbyte. Enkel kommunikation, men knappast helt ärlig. 

Faktum är dock att just den relativa likheten i politisk riktning troligen är en del av anledningen till den uppskruvade retoriken. Man måste maximalt överdriva skillnaderna och förenkla verklighetsbilden nu, för att sedan när valet är över återgå till mer av pragmatism och samarbete.

Ur det perspektivet är det här knappast något ödesval. De kursförändringar man kan åstadkomma vad gäller brottslighet, integration, välfärd och rent av energipolitik under kommande mandatperiod, även med de bästa föresatser, lär vara på marginalen. Och skillnaden lär knappast bli gigantisk beroende på vilket block som faktiskt vinner.

Däremot kanske den kommande mandatperioden kan skapa små ändringar som i sin tur driver utvecklingen på ett sätt som spiller över ett eller flera val framåt. Dessutom ska man inte underskatta möjligheten till partiledarbyten efter valet, vilket i sig alltid kan vara ett tillfälle till nyorientering.