Ska man bedöma konstnärer utifrån beteende?
Godhet, sanning och skönhet kommer att segra. Rafaels renässansfresk i Stanze di Raffaello, Vatikanmuseet i Italien.


Nyligen utbytte jag och en vän några ord om konstnärer och deras konst. Vi försökte hitta svar på några frågor hon ställt sig: Ska man bedöma konstnärer utifrån beteende? Står de över traditionella uppfattningar om moral? Är personen som skriver en roman om äktenskaplig kärlek men samtidigt själv är otrogen en föraktlig hycklare, oavsett hur bra han skriver? Är den berömda filmskaparen som utnyttjar skådespelarna sexuellt kriminell, en lysande konstnär eller både och?

Det här skrev min väninna till mig i ett mail:

"Jag ansåg alltid att konstens syfte var att göra oss till bättre, mer empatiska människor. Som teaterperson undrade jag varför konstnärer inte förkroppsligar dessa ideal. De verkar vara sämre människor som känner sig undantagna från de moralstandarder som resten av oss lever efter – borde de inte hålla en högre standard än vanligt folk? Människor ursäktar dem dessutom, som om de som skapar konst vore annorlunda på något vis. Annorlunda är okej, men sämre?"

Perspektiv på förändring

Hennes frågeställningar fick mig att tänka på skrivkurserna jag tog i 25-årsåldern – inte i klassrummet, jag tog bara en sådan lektion och gick aldrig mer dit – men individuell handledning som byggde på att studera författare som ses som mästare på sitt hantverk. I min ungdom var poeter som Dylan Thomas och Edna St Vincent Millay mina lärare, romanförfattare som Ernest Hemingway och Evelyn Waugh, med flera. Av dem lärde jag mig rytm, att använda adjektiv och adverb, hur ett stycke arrangeras, hur långt det ska vara och mängder av andra tekniska färdigheter.

Jag ser fortfarande på dessa tidiga poeter och författare med beundran och respekt, trots att jag själv övergick från att skriva fiktion till att skriva essäer, vilket inte bara är min starka sida utan även mycket roligare.

Men på äldre dagar har jag insett att många av dessa författare har levt liv som inte alls är eftersträvans- eller beundransvärt, även om deras arbeten förtjänar min vördnad.

Under sina ungdomsår i Paris, när han var gift med Hadley, ter sig Hemingway som en romantisk figur; men från medelåldern och framåt var han en uppblåst, alkoholiserad flickjägare, en självupptagen tölp. Evelyn Waugh behandlade många människor, inräknat sina vänner, med syrligt förakt. En annan av mina favoritförfattare, F Scott Fitzgerald, var alkoholist och ett uselt bordssällskap tack vare sitt otrevliga beteende och ohumoristiska skämt. Listan med författare vars verk jag uppskattar men vars beteende är vedervärdigt kan göras lång.

Låt oss återgå till min väninnas mail.

Söker svar

Bör konst göra oss till "bättre, mer empatiska människor"? Man kan verkligen hoppas. Stor konst borde göra oss mänskligare, berika våra tankar och känslor, anknyta till oss, inspirera oss och rikta våra tankar och känslor mot himlen, metaforiskt sett, snarare än ned i helvetet.

Är det också sant att många konstnärer, särskilt de moderna, med vilket jag menar konstnärer från mitten av 1800-talet och framåt, känner sig "undantagna från de moralstandarder som resten av oss lever efter"?

Många konstnärer – inräknat allt från skådespelare till författare – har verkligen respekterat traditionella moralstandarder, så vitt vi vet. Konstigt nog, eller kanske inte, ägde de flesta av de författare som hör till denna kategori en religiös känslighet, författare som Emily Dickinson, J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis.

Men många andra konstnärer agerar som om de är undantagna från traditionell beteendestandard. Vi kan alla erinra oss filmstjärnor och regissörer, rockmusiker, målare och författare som tog droger, var alkoholister, var otrogna eller på annat sätt betedde sig motbjudande. För att säga sanningen: alltför ofta lät deras beundrare detta passera eftersom de ägde "kreativ talang". Som min vän skrev i sitt e-mail: vi ursäktar dem "som om de som skapar konst vore annorlunda på något vis".

Dubbelstandard

Här pekar hon på två viktiga poänger: en öppet och en underliggande.

Vi överser med vissa konstnärers beteenden, konstnärer vars missgärningar en frisör eller en byggarbetare skulle ha fått fängelse för. Ett klassiskt exempel är Michael Jackson, som långt före sin död misstänktes för att ha ofredat barn. När jag nämnde Michael Jacksons sjuka böjelse för en vän som är musiker svarade han: "Nåväl, han var en av de största stjärnorna någonsin", som om den äran var en ursäkt för artistens överträdelser av lagen och anständigheten.

Den kanske oavsiktligt underliggande poängen som min vän framförde, har att göra med standarder. För inte så länge sedan hade samhället standarder, om man bröt mot dem fick det konsekvenser. Alkoholister och drogberoende föraktades och man tyckte synd om dem, de som tittade på pornografi gjorde det i hemlighet, svordomar sågs som vulgära och omoraliskt beteende i offentligheten ledde till att polisen kom och knackade på dörren.

Får vi vad vi förtjänar?

Idag ligger de standarderna på intensivvårdsavdelningen. Under min livstid har vad som ses som passande vad gäller karaktär och uppförande förändrats, inte bara i konsten utan överallt: i politiken, i sociala medier, i porrindustrin, i den allmänna retoriken, och till och med i sättet vi klär oss. "Let it all hang out" verkar vara vår tids motto; med Frank Sinatras "I Did It My Way" som dess hymn.

Konst kan förändra en kultur – men lika ofta reflekterar konsten förändring. En kultur som en gång var mestadels kristen är idag på drift på en ström av relativism, där värderingar är vad vi säger att de är, där transcendens har ersatts med gudar som materialism, sexualitet, gruppidentitet och extrem individualitet. Konst och kultur när varandra, och tillsammans producerar de dessa alterneringar.

Med andra ord, de "ideal" och "standarder" som min vän refererar till är fortfarande giltiga, men andan i vår tidsålder är så tillåtande att många av våra konstnärer förkastar dem.

En återblick på Nietzsche

Här kommer de goda nyheterna: Dessa ideal, dessa dygder, finns fortfarande kvar. De finns till i sin egen rätt, och de existerar – vad vi moderna människor än säger. Sanning, Godhet och Skönhet kan ignoreras eller korrumperas under en period, men de segrar alltid till slut.

Konstnärer – och andra offentliga personer som politiker, sportutövare och kändisar – kanske tänker på sig själva som variationer av Nietzsches Übermench, varelser som, utan att längre vara bundna vid traditionella värderingar, är fria att trotsa konventionen och skapa sina egna regler. Men en kvarleva – och jag tror att den kvarlevan innefattar merparten av vårt folk, hur tysta de än är – känner igen orättvisor och ondska när de ser det.

Så länge dessa kvarlevor finns, finns det hopp för återupprättandet av Sanning, Godhet och Skönhet.

Jeff Minick har fyra barn och en växande skara barnbarn. I 20 år undervisade han i historia, litteratur och latin på seminarium för elever med hemundervisning i Asheville, North Carolina i USA. Idag lever och skriver i Front Royal, Virginia. Du kan följa hans blogg på JeffMinick.com.

Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.