Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.

En av de viktigaste färdigheterna för den som vill teckna eller måla representativt är att kunna avgöra avstånd. Detta gäller när man tecknar från fantasin, och än mer så när man tecknar av verkliga scener. I själva verket mäter vi hela tiden medan vi ritar. Vilket är det enda botemedlet för mätning? Fortsätt att läsa, vi återkommer till detta om ett ögonblick.

Mätning:
Att fastställa storleken, mängden eller graden av [något] genom att använda ett instrument eller en enhet som är markerad i standardenheter eller genom att jämföra det med ett föremål av känd storlek.

– Google

Enligt Googles definition ovan mäter man med ett instrument. Det som inte nämns i deras definition är att ögat är ett sådant instrument.

Ögat är godtroget, och en del i att lära sig att rita är att träna ögat att göra korrekta mätningar. Det kräver att man jämför mellan något känt och något okänt. Det mest ”kända” kanske finns tack vare gravitation. Ta en titt på bilden nedan.

Vad du ser är en man på toppen av en sfär som representerar jorden. Den vertikala linjen som går genom de båda representerar en lodlinje, eller tyngpunktens center. Det är genom denna linje som konstnären visar oss hur människan, och därmed vilken som helst solid, kan ritas som om den var planterad i marken. Modellposerna inom klassisk grekisk skulptur, och senare i Paris École, valdes ofta för att betona denna geometriska eller arkitektoniska aspekt(2).

För att ge en mer konkret förklaring: En känd vertikal (som en lodlinje) kan direkt visa oss åtskilliga förhållanden inom figuren. Refererar man inte till den hamnar ofta huvuden fel på axlarna och fötterna ritas ofta för långt ut åt sidorna. Men när man hänger ett lod uppstår inte denna typ av fel.

En intressant teori är att skulpteringen nådde framgångar före måleriet. Oavsett så är det ofta lärorikt för en målare att titta på skulptur, och inte bara för antikritning. Med lodets hjälp mäter alla skulptörer ”hela tiden medan de jobbar, först med ögat, sedan med hjälp av två fingrar, och till slut med en lodlinje eller ett snöre”(3).

Notera att författaren jag citerar sade att skulptören först av allt tar ögonmått. Bara efter det tar han hjälp av mekanik för en noggrann kontroll. Detta är en mycket viktig poäng. Använd först ögat, kontrollera sedan med lodet. Om du bara mäter med lod lär sig dina ögon inte någonting.

Bilden ovan visar ett föremål som användes till att mäta en figur för att överföra mått till lera eller sten. Den förekommer i Leon Battista Albertis De Statua(4) och han kallade den för ett ”finitorium”.

Så vitt jag kan se placerades finitoriet över modellen. Därifrån hängdes ett lod som vidrörde någon del av kroppen. Sedan hängdes ytterligare ett lod ned till en annan del av kroppen. Därmed fick man fram ett mått. Kontraktionen kunde sedan placeras över skulpturen och skulptören kunde se hur nära han var.

Genom hela historien har skulptörer (och målare) skapat många föremål som detta.

Innan vi lämnar den tredje dimensionen, ta en titt på François Rudes version nedan:

Den kommer från en av hans elever, Maximien Legrand, som skrev en biografi om honom 1856.

François Rude (1784-1855) var en fransk skulptör känd för sina naturalistiska skulpturer. För att nå en hög grad av naturalism utvecklade han ett utarbetat system som började med att man gjorde faktiska märken på modellen. Utifrån dessa märken kunde Rude med hjälp av lod och kompass fastställa alla figurens dimensioner(5).

Hur kan man använda sig av detta i tvådimensionell teckning och måleri? Svaret är att man kan använda det direkt, men på ett helt visuellt sätt, som du ser på bilderna nedan.

För att använda ett lod på rätt sätt måste konstnären ha ett öga stängt. På så vis kan han uppfatta både lodlinjen och modellen bakom den. Använder man båda ögonen samtidigt är det ofta svårt att fokusera på snöret; man börjar se dubbelt.

I första bilden ovan ser du att jag står långt ifrån mitt objekt. Detta gör det möjligt att se helheten, och pappret på staffliet, utan att röra på huvudet. Detta är viktigt eftersom det är det enda sättet att helt jämföra en aspekt med en annan. När man tittar på det från närmre håll ser man varje aspekt separat. Lägg också märke till att jag har redigerat lodlinjen på fotot så att den syns bättre mot den mörka bakgrunden. Det verkliga lodet är ett tjockt, mörkt snöre med ett fiskeflöte hängande från det.

Lodlinjen kan representera en faktisk, ritad linje på papper eller duk. Den linjen kallas ofta för mittlinje, oavsett om den befinner sig i mitten eller inte.

Du kommer att använda lodlinjen över olika områden på objektet. Målet är att fastställa vilka av objektets aspekter som ligger på linjen, ovanför och under varandra. Samma relationer måste vara korrekt representerade på din teckning och efter att ha gjort ett försök att rita ut dem håller du upp lodet för att kontrollera. Kom ihåg att, som jag nämnde tidigare, du först måste avgöra det du tror är de korrekta dimensionerna och placeringarna före du kontrollerar dem med lodet. Lär genom att kontrollera om ditt öga hade rätt, kopiera inte rakt över.

Till denna punkt har den här texten fokuserat på att jämföra vertikala dimensioner med hjälp av en lodlinje. Men lodlinjen går att använda till mer. Det kan även användas för horisontella jämförelser och bokstavlig punkt-till-punkt-mätning.

På denna bild står jag på min betraktarposition och jag sträcker ut lodets snöre mellan händerna (lägg märke till att jag har ljuset upp högra delen av snöret för att man ska kunna se det på fotot). Jag har sträckt ut armarna framför mig och låst armbågarna i position. Jag har även försäkrat mig om att det är exakt horisontellt genom att visuellt lägga den på toppen av ritbordets övre kant. När den var i linje med kanten sänkte jag händerna, synkroniserat, tills snöret visuellt vidrörde toppen av gipsavgjutningen. Sedan lät jag ögonen följa snöret tills det visuellt vidrörde pappret (nära mitten, sida till sida). Förhoppningen var att denna punkt var densamma som jag hade förutsett när jag först använde bara ögat för att mäta. Det svåra är att hålla snöret exakt horisontellt medan du både rör det till rätt position och flyttar ögat längs det till pappret*.

För punkt-till-punkt-mätningar (bredder) avgör, återigen, först bredden med ögat. För att kontrollera håller du sedan snöret som på bilden nedan.

På bilden till vänster mäter jag bredden på gipsavgjutningens sockel. På bilden till höger kan du se att jag har dragit mätningen över till pappret. Jag befinner mig fortfarande på min betraktarposition med armarna utsträckta och armbågarna låsta. Böjer man minsta lilla på armbågarna kommer avståndet mellan ögat och snöret (och scenen) att förändras, vilket resulterar i felaktiga mätningar*.

Så, vad är botemedlet för mätningar?

Det enda botemedlet för mätningar är mer mätning.

– R.H. Ives Gammell

Målet är ett noggrant öga. Som jag nämnde tidigare, du tränar ditt öga genom att först försöka mäta utan hjälp. Sedan kontrollerar du dina mått med en lodlinje. Ju mer du mäter, i den ordningen, ju säkrare kommer mätningarna att bli.

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.

Fotnoter och referenser:

1. Läs mer om Charles Gleyres undervisningsmetoder i den här artikeln.
2. För mer information om den teoretiska kopplingen mellan arkitektur och fransk modellmålning (akademierna), se Richard A. Moores ”Academic ’Dessin’ Theory in France after the Reorganization of 1863” från Journal of the Society of Architecture Historians, vol 36, nr 3 (oktober 1977), s 145-174.
3. Carl Bluemel, ”Greek Sculptors At Work”, New York: Phaidon. 1969, s 46.
4. Jason Arkles, en framstående skulptör som levde i Florens, har översatt ”De Statua” och försett den med en kunnig kommentar, här.
5. Det finns en mer komplett förklaring i Anne Wagners bok ”Jean-Baptiste Carpeaux: Skulptur of the Second Empire”.