Finns det nu någon som minns en sak som var högst betydelsefull i England under åren 1592-94? Eller åren 1603-04? Inte? Vad sägs om 1605-06? Ni som är historiker skulle kanske säga att drottning Elisabeth I dog och Jakob I besteg tronen. Det där var viktigt för England och Skottland, men det är inte svaret jag söker. Det jag tänker på är samma händelse som inträffade i alla tre fallen, med andra ord, en händelse som återkom gång på gång. Och svaret är, förstås, pesten.

Pesten kom faktiskt på årliga besök till England och i synnerhet till London; men det blev särskilt intensivt åren 1592-94, 1603-04 och 1605-06. Och detta ledde till mycket stora konsekvenser för Shakespeare, därför att när antalet döda nådde 30 per vecka stängdes teatrarna och detta så effektivt, tycks det, att Shakespeare gick miste om sitt levebröd.

Pesten, liksom COVID-19 nu, var en mycket allvarlig sak. London hade då en befolkning på ungefär 200 000 människor; under pestens härjningar 1603-04 beräknas det att mer än 30 000 människor dog. Totalt utgjorde det 15 procent av huvudstadens befolkning. Föreställ er samma sak i New York nu – befolkning 18 80 000 – 2 820 600 döda på några få månader! Och saken är den att detta avser enbart ett år: London befann sig i ett nästan permanent tillstånd med utbrott av pesten.

Vad var pesten? Enligt James Shapiro (professor i engelska vid Columbiauniversitetet) i boken ”1606: William Shakespeare and the Year of Lear,” var det en infektion som ”orsakades av Yersinia pestis, en bakteriestam som överfördes antingen genom att man blev biten av en smittad loppa (som invaderade lymfknutorna och åstadkom en smärtsam svullnad eller bölder) eller av en smittad persons hostningar eller andedräkt, vilket snabbt ledde till att lungorna kollapsade. Det var gnagare, framförallt råttor, som bar på lopporna.” Det kanske mest skrämmande här är inte så mycket råttorna, utan en smittad persons hostningar (eller till och med andedräkt) som överfördes till någon annan – precis som KKP-viruset (kinesiska kommunistparti-viruset), vanligtvis känt som nya coronaviruset.

Ingen vill därför göra gällande att pesten är någonting bra; men som jag nämnde i en tidigare artikel om Dante och KKP-viruset: Utan Digerdöden skulle den moderna världen ha blivit allvarligt fördröjd, och kanske till och med omöjlig.

Dessutom, ur Shakespeares perspektiv(och bortsett från möjligheten att hans egen son, Hamnet, dog av pesten 1596), och här citerar jag Shapiro igen: ”Vi vet betydligt mer om hur en av gnagare buren hemsökelse 1606 ändrade grunddragen i Shakespeares yrkesliv, omvandlade och gav nytt liv åt hans teatersällskap, skadade konkurrensen, ändrade sammansättningen på den publik som han i fortsättningen skulle skriva för (och i sin tur det slags pjäser han kunde skriva) och gjorde det möjligt för honom att samarbeta med begåvade musiker och dramatiker – detta utbrott av pesten kan också ha varit nära att döda honom.

Vadå? Hur sa? Att pesten 1606 ledde till många yrkesmässiga och ekonomiska fördelar för Shakespeare? Ja, det tycks så.

Shakespeare håller sig hemma

Vi kan titta på alla tre pestperioder och rimligen konstatera att Shakespeare drog en viss fördel av dem. Vi kan lägga märke till – och när det gäller dateringar följer jag experterna K. Muir och S. Schoenbaum – att i slutet på 1594 publicerades Shakespeares ”Venus och Adonis”. Det var detta verk som etablerade Shakespeare som sin tids ledande poet och det var en riktig bestseller; enbart under hans livstid trycktes nio upplagor. Det är allmänt accepterat att det skrevs under den tid då teatern var nedstängd. Den andra stora fördelen med publicerandet var att det nästan säkert befäste Shakespeares omtalade relation till tredje hertigen av Southampton. Vidare kan vi konstatera att hans pjäs ”Kärt besvär förgäves” också producerades 1594, och fastän den inte är en av hans största pjäser, innehåller den mycket fantastisk poesi och dramatisk uppfinningsrikedom. Tänk så produktiv Shakespeare hade varit.

Lägg också märke till att det blev en stor ökning i antalet tryckta pjäser 1594. Professorerna Muir och Schoenbaum förklarar det så här: ”Den troliga förklaringen till att antalet tryckta pjäser plötsligt ökade 1594 är att teatersällskapen befann sig ett så besvärligt läge till följd av pesten att de fick skaffa fram pengar genom att sälja sina manuskript.” Det vill säga att många av pjäserna från den här perioden överlevde antagligen tack vare teatrarnas sunda förnuft när de sökte andra vägar att tjäna pengar: Att sälja manuskript var uppenbarligen mycket lönsamt.

Efter pesten 1603-04 börjar vi närma oss den mest betydande perioden när det gäller Shakespeares bedrifter: ”När slutet är gott, är allting gott” och ”Othello” sattes upp, och andra kvartsupplagan av ”Hamlet” publicerades. Otroliga verk. 1605-06 fick vi sedan ”Kung Lear” och ”Macbeth”.

Saken är den att pesten tvingade Shakespeare att vila, återhämta sig och skriva mer – att ta sig från en storslagen höjd till en som var ännu mera storslagen. Och detta är läxan vi behöver lära oss av Shakespeare.

Vi kan vara/bli Shakespeare!

Storbritanniens ledande finansjournalist ställde nyligen följande fråga: ”Vad har följande företag gemensamt: IBM, Disney, Uber? Svaret är enkelt. De grundades alla under en djup konjunktursvacka”.

Morgan Housel, den amerikanske investeringsexperten, sa något liknande: ”Den stora depressionen gav oss brödköer. Men den gav oss också snabbköp, mikrovågor, solskydd, radar, jetplan, raketer, penicillin, elektronmikroskop, bandinspelningar, nylon, fotokopior, teflon, helikoptrar, färg-TV, plexiglas, kommersiellt flyg, det mesta i plastväg, syntetgummi, kärnfission, tvättomater, och oräkneliga andra upptäckter.

”Ibland skedde dessa genombrott av en tillfällighet, men långtifrån alltid.”

Vad jag vill komma fram till är att utbrott av pesten och pandemier inte är välkomna: Människor kommer att dö, bruttonationalprodukten kommer att sjunka, företag kommer att gå in i väggen, och rädslan kommer att bli endemisk. Och ändå är det i tider som dessa som vi klart kan se vad vi kan lära oss av historien samt av stora och mindre stora människor: Här finns vår chans till maximal produktivitet, uppfinningsrikedom, kreativitet och, ja, även storhet.

Vårt konsumtionssamhälle är som en bonde som helt enkelt utarmat jorden. På Shakespeares tid använde sig alla av växelbruk, där man odlar olika grödor i följd på en bit mark, så att man inte utarmar jorden och för att hålla kontroll på ogräs, skadedjur och sjukdomar. Vanligtvis fanns det också en bit mark där man inte odlade alls, så att jorden kunde återhämta sig. Tänk på det som ett slags sabbat: den enda dagen i veckan (eller, när det gäller ägorna, vart tredje, femte eller sjunde år) när vi verkligen måste låta bli att arbeta om vi ska bevara vår vitalitet.

Nu tvingas vi att hålla sabbat, så att säga. Men i stället för att leva med rädsla, oro och ängslan – vilka alla är lönlösa och icke-produktiva känslor i detta sammanhang – behöver vi ta till oss Shakespeares pragmatiska inställning: Vi kan utveckla oss själva, vi kan utveckla vårt folk eller våra anställda, vi kan utveckla nya produkter och tjänster, vi kan skapa nytt, vi kan lösa problem som vi inte haft tid till tidigare, och – för tusan! – vi kan till och med skriva den där boken vi alltid sagt att vi skulle. Vi kan vara Shakespeare!

Dessutom är det en väldigt bra månad att vara Shakespeare! Den 23:e april firas hans födelsedag (1564) och hans dödsdag (1616). Lyckligtvis höll han sig till sin väg mitt uppe i all den där pesten och mänskliga ödeläggelsen, och han fullföljde sitt uppdrag.

Låt oss nu fullfölja vårt, så att människor framöver kommer att skriva om den otroliga kreativiteten och uppfinningsrikedomen hos dem av oss som levde under pandemin. Denna fruktansvärda olycka kan i framtiden –trots all rädsla och död – komma att visa det verkliga modet och storheten hos folken som drabbades.

James Sale är en engelsk affärsman vars bolag, Motivational Maps Ltd. är verksam i 14 länder. Han har skrivit mer än 40 böcker om management och utbildning hos betydande internationella förlag som Macmillan, Pearson och Routledge. Som poet vann han första pris i den tävlan som Society of Classical Poets ordnade 2017 och talade i juni 2019 vid gruppens första symposium på Princeton Club i New York.