Del 13 (Läs del 1 här)
Kommunismens angrepp på familjen har tagit sig olika skepnader under olika perioder. I de två största kommunistländerna, Kina och Sovjetunionen, förekom perioder med stor sexuell lössläppthet i enlighet med marxistiska teorier, som senare vändes till sin motsats. Men konsekvenserna blev omfattande.
Idag associeras auktoritära socialistregimer ofta med sträng socialkonservatism, inklusive könsroller och äktenskapslagar som går på tvärs mot västerländsk liberalism. Men denna politik handlar inte om att bevara den traditionella kulturen eller moralen, utan istället om kommunistregimens vilja att förvandla kärlek och familjerelationer till instrument för statens makt. Faktiskt försökte de kommunistiska regimerna i exempelvis Ryssland och Kina att genomföra hela det marxistiska programmet på en gång, och det inkluderade katastrofala experiment med ”sexuell frigörelse”.
Det sexuella kaos som beskrivits i tidigare delar är en självklar del av kommunismen. Marx tros ha våldtagit sitt hembiträde och låtit Engels ta hand om barnet. Engels bodde tillsammans med två systrar. Lenin hade en utomäktenskaplig förbindelse med en kvinna vid namn Inesa i tio år, och var även otrogen med en fransk kvinna. Han smittades av syfilis genom umgänge med prostituerade. Stalin var känd för att utnyttja andras fruar sexuellt.
Efter att bolsjevikerna tog makten i Ryssland införde de fria sexuella förbindelser.
Efter att bolsjevikerna tog makten i Ryssland införde de fria sexuella förbindelser. Sovjetunionen vid den tiden var ett föregångsland inom den sexuella frigörelsen ur västerländskt perspektiv. I ett nummer av den ryska tidskriften Rodina från 1990, ett år innan Sovjetunionens fall, berättas om lössläpptheten i det tidiga Sovjetunionen. I artikeln beskrivs även flera sovjetiska ledares privatliv, såsom Trotskij, Bucharin, Antonov, Kollontaj med flera, vilka sägs vara ”lika obekymrade som hundar” i sina sexuella aktiviteter. Redan 1904 skrev Lenin: ”Lusta kan frigöra andens energi – inte för några pseudofamiljevärderingar, utan för socialismens seger måste denna blodpropp avlägsnas.”
Vid ett möte med det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet föreslog Lev Trotskij att när bolsjevikerna väl tagit makten skulle man framlägga nya fundamentala principer för sexuella relationer. Kommunistisk teori krävde förstörelsen av familjen, och en övergång till en era av obehindrad sexuell tillfredsställelse. Trotskij sade också att ansvaret för att uppfostra barnen helt låg hos staten.
I ett brev till Lenin 1911 skrev Trotskij: ”Tveklöst är sexuellt förtryck det huvudsakliga sättet att förslava en människa. Så länge som sådant förtryck existerar kan det inte finnas någon verklig frihet. Familjen, som en borgerlig institution, har helt överlevt sig själv. Det är nödvändigt att vi talar mer med arbetarna om detta.”
Lenin svarade: ”Och inte bara familjen. Alla förbud kring sexualitet måste avskaffas. […] Vi har något att lära av suffragetterna: Till och med förbudet mot samkönad kärlek borde hävas.”
När bolsjevikerna tog makten lade Lenin fram ett antal förordningar som i praktiken avskaffade äktenskapet och avkriminaliserade homosexualitet. Vid den tiden fanns det också ett slagord som löd ”Ned med skammen!” Det här var en del av bolsjevikernas försök att skapa en ”ny människa” baserat på socialistisk ideologi. Ibland kunde man se folk gå runt nakna på gatorna och ropa slagord som ”Skammen ligger nu i det sovjetiska folkets förflutna!”.
Den sovjetiska ”vattenglasteorin”
På 20-talet började ”vattenglasteorin” att spridas i Sovjetunionen av Alexandra Kollontaj, folkkommissarie för uppfostran, barn- och kvinnovård. Kollontaj var en revolutionär som kämpat sig till sin plats i bolsjevikfraktionen från en traditionell familj, och som sökte ”kvinnans frigörelse”. ”Vattenglasteorin” går ut på att det ska vara lika lätt och normalt att tillfredsställa sin sexuella lust som att dricka ett glas vatten. Den var utbredd bland fabriksarbetare, och särskilt bland tonåriga studenter.
”Den nuvarande moralen bland vår ungdom kan sammanfattas så här”, skrev den välkända kommunisten Madame Smidovitj i tidningen Pravda i mars 1925:
Varje medlem, till och med de minderåriga, inom Kommunistiska ungdomsförbundet, och varje student vid Rabfak (Kommunistpartiets skola) har rätt att tillfredsställa sina sexuella begär. Detta koncept har blivit ett axiom, och avhållsamhet ses som en borgerlig föreställning. Om en man åtrår en ung flicka, vare sig hon är en student, en arbetare eller till och med en flicka i skolåldern, måste flickan foga sig efter hans lust, annars anses hon som en borgardotter, inte värdig att kallas en sann kommunist.
Skilsmässor normaliserades och blev vanliga. ”Skilsmässostatistiken sköt i höjden, till nivåer som mänskligheten aldrig tidigare skådat. Ganska snart verkade det som om varenda Moskvabo hade genomgått en skilsmässa”, skriver Paul Kengor i sin bok ”Takedown: From Communists to Progressives, How the Left Has Sabotaged Family and Marriage”. 1926 publicerade den inflytelserika amerikanska tidskriften The Atlantic en artikel om den förbluffande situationen i Sovjetunionen med rubriken ”Den ryska kampen för att avskaffa äktenskapet”.
Fenomenet med ”svenska familjer” – som inte har något med Sverige att göra, utan syftar på ett stort antal män och kvinnor som bor tillsammans och har sexuella relationer som de vill – verkar också ha dykt upp under den här perioden av sexuell frigörelse. Det här öppnade dörren till promiskuitet, våldtäkt, splittrade familjer, könssjukdomar och andra symptom på moralisk kollaps.
Dessa ”svenska familjer” följde i spåren av expansionen av socialistiska kollektiv och spred sig över Sovjetunionen. Det kallades ”nationalisering” eller ”socialisering” av kvinnor. De ”socialistiska kvinnorna” i Jekaterinburg i mars 1918 är ett tragiskt exempel. Efter att bolsjevikerna tog över staden utfärdade de ett påbud att unga kvinnor mellan 16 och 25 måste ”socialiseras”. Ordern genomfördes av flera partitjänstemän, och tio unga kvinnor ”socialiserades”.
Under en konversation med den feministiska aktivisten Clara Zetkin sade Lenin att han avskydde ”vattenglasteorin” och kallade den ”antimarxistisk” och ”asocial”. Skälet var att den sexuella frigörelsen hade fört med sig en oönskad biprodukt – massor av nyfödda barn. Bolsjevikerna skulle snabbt strama åt sin sexualpolitik mot slutet av 20- talet.
Under åren efter Lenins död började det sovjetiska kommunistpartiet att slå ner på sexuell lössläppthet som tidigare hade uppmuntrats, och ibland rentav upphöjts till något obligatoriskt. Tillsammans med många andra idealister som trott på revolutionens program hamnade många kommunister som förespråkat fri kärlek och homosexualitet i Stalins gulager. Sovjetiska kvinnor uppmanades att återta sin traditionella roll som moder och producera fler barn som kunde tjäna kommunistpartiet.
Sexuell frigörelse i de kinesiska ”sovjetregionerna”
Under Kinesiska kommunistpartiets tidiga år var omständigheterna liknande de i Sovjetunionen. Dessa kommunistpartier är alla olika sorters giftiga frukter från samma träd. Chen Duxiu, en tidig kommunistledare, var känd för sitt utsvävande privatliv. Enligt kommunisterna Zheng Chaolin och Chen Bilans memoarer hade många tidiga kommunistledare, som Qu Qiubai, Cai Hesen, Zhang Tailei, Xiang Jingyu och Peng Shuzhi en attityd till sex som liknade den tidiga sovjetiska ”vattenglasteorin”.
Under Kinesiska kommunistpartiets tidiga år var omständigheterna liknande de i Sovjetunionen.
”Sexuell frigörelse” var inte något som bara partiets intellektuella elit omfamnade, utan det gjorde även vanliga människor som bodde i Kinesiska kommunistpartiets tidiga ”sovjetregioner”, revolutionära enklaver som etablerades innan man hade besegrat nationalisterna i provinserna Hubei, Henan och Anhui. Man förespråkade kvinnans frigörelse och absolut frihet vad gällde äktenskap och skilsmässa, och det revolutionära arbetet avbröts ofta för att tillfredsställa de sexuella begären.
Unga människor i sovjetregionerna hade ibland kärleksaffärer som ett sätt att ha kontakt med ”massorna”. Det var inte ovanligt att unga kvinnor hade sex eller sju partners. Enligt ”Collection of Revolutionary Historical Documents in the Hubei- Henan-Anhui Soviet Districts” hade ”omkring tre fjärdedelar” av de lokala particheferna på många platser ”sexuella förbindelser med dussintals eller hundratals kvinnor”.
I slutet av våren 1931, när den kommunistiske militärledaren och partigrundaren Zhang Guotao tog befälet över ett område, noterade han att syfilis var så utbrett att han fick rapportera till partiets centrala ledning för att få dit läkare som var specialister på att behandla sjukdomen. Många år senare, i sina memoarer, återger han historier om kvinnor i enklaverna som trakasserades sexuellt, däribland en del av de höga generalernas älskarinnor.
1937 ledde Li Kenong Kinesiska kommunistpartiets åttonde armékontor i Nanjing, vilket innebar att han var ansvarig för att samla in ersättningar, medicin och förnödenheter till militärerna. Vid ett tillfälle, när den nationella regeringen kollade medicinlistan till åttonde armén såg de en stor mängd läkemedel för behandling av könssjukdomar. Personalen frågade Li Kenong om det var många i hans armé som led av den här sjukdomen. Li visste inte vad han skulle säga, så han ljög och sade att det var till lokalbefolkningen.
På 30-talet började emellertid den sexuella friheten att ses som ett hot mot regimen. Samma problem med socialt sönderfall som kunde ses i Sovjetunionen blev nu uppenbara, och Röda arméns soldater började oroa sig för att deras fruar skulle ha utomäktenskapliga förbindelser eller skilja sig från dem om de gick ut i krig för revolutionen. Det påverkade truppernas stridseffektivitet. Dessutom ledde den plötsliga explosionen av promiskuitet till en stark motreaktion bland allmänheten mot ”delade hustrur” och liknande koncept. På grund av detta började enklaverna införa olika policys som skyddade militära äktenskap, begränsade antalet skilsmässor, och liknande.
Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.
