I tre veckor får klass 3 på Umeå Waldorfskola lära sig om samerna. De lär sig om både hantverk och historia och en av dagarna får de besök av en same som berättar och svarar på frågor. Eleverna är mycket intresserade.

Fröken Karin öppnar dörren för gästen som kommer in i en traditionell Lulesamisk kolt från Arjeplog. Hon är fin och ser ut som en typisk same. På samiska säger hon:

– God morgon! Jag heter Gunilla Unnes.

Hon byter till svenska och berättar vad det var hon sade och att det faktiskt är det enda hon kan säga på samiska. Senare ska hon berätta varför.

Viktig lärdom

Eleverna i Umeå Waldorfskolas klass 3 ska lära sig om samerna under tre veckor och de har redan kommit en bit när de får besök av en av skolans lärare som är same. Om några av eleverna tycker att det låter konstigt att Gunilla som ser så samisk ut inte kan prata samiska så säger de det inte; under hela besöket på två timmar är alla knäpptysta, förutom under pausen i halvtid.

Karin Nilsson, som är klasslärare, förklarar varför det känns viktigt att eleverna får ägna hela tre veckor i skolan åt att lära sig om samerna.

– Vi är en Waldorfskola i Sápmi och vi tycker att det är viktigt att föra det vidare så att de förstår.

Hon förklarar att det bor samer i Umeå, och i skogarna och på vägarna kan man träffa på renar; det är en del av livet även om man inte alltid ser vilka som är samer. Gunilla säger att många kanske tror att samer alltid har renar, men de flesta nu för tiden har inte renar, utan det finns samer i alla möjliga yrken.

För Karin känns det viktigt att barnen får den här lärdomen.

– De ska kunna historian. Vi vill ingjuta hopp i barnen, de ska inte vara historielösa, säger hon.

Hantverk

Gunilla träffar även klassen när de har handarbete och under den här perioden har barnen fått prova på sameslöjd. På stolsbenen har de knutit fast åtta trådar som de börjat skapa skoltsamiska band av. Kanske är det lite svårt för en del, säger de båda lärarna. Men de tycker att det är en nyttig erfarenhet för dem.

Den här morgonen är Gunilla inbjuden för att berätta en del om hantverk och olika samiska föremål, men också om sin mammas och mormors historia. Hon har tagit med sig olika samiska hantverksföremål som eleverna gärna känner på och funderar över i pausen och när Gunilla berättat klart. De är nyfikna och frågar mycket.

Ibland under föredraget håller fröken Karin upp ett föremål som Gunilla berättar om. Hantverket var en del av livet eftersom man själv tillverkade bruksföremål och det man behövde. Karin håller upp en träkåsa och stryker den mot kinden. Gunilla berättar att hennes morfar Nils gjorde den.

– Den är fantastisk i formen, säger hon stolt.

En elev tar emot kåsan och lockas också att stryka den mot kinden.

Ett annat liv i en annan tid

Gunilla är pedagogisk och väcker skratt, förståelse och nyfikenhet hos eleverna. Hon berättar om sin mamma Sigrids uppväxt i en samisk familj som inte ägde renar. De bodde i ett hus i väglöst land och de pratade bara samiska hemma. Hon berättar om situationen på den tiden; att staten gjorde skillnad på naturfolket samerna och andra svenskar.

Man tänkte att samerna var mindre vetande, de var ju födda i skogen.

- Gunilla Unnes

– Man tänkte att samerna var mindre vetande, de var ju födda i skogen, säger Gunilla.

Sigrid och hennes syskon fick gå i en vanlig skola i Jokkmokk, som låg åtta-nio mil hemifrån. De fick inte gå i nomadskolan så som de renägande samerna gjorde. Efter hjortronplockningen på sensommaren var det dags. För att ta sig dit fick de först gå 15 kilometer, sedan ro över sjön och framme vid vägen tog de bussen.

Eftersom skolan låg så långt hemifrån fick de bo på elevhem under terminerna och bara komma hem över jul och sommar. Barnen till de icke renägande samerna bodde i arbetsstugan tillsammans med de fattiga svenska barnen och det var ett hårt liv. Det var strängt hållet med tiderna och de fick inte heller prata samiska, varken i skolan eller på elevhemmet, utan det var svenska som gällde. Det var inte lätt att komma till skolan utan att kunna någon svenska, säger hon.

Man fick veta att man inte var bra nog. Det var ingen som pratade om mobbing, det ordet fanns inte, utan det var att tiga och lida som gällde.

- Gunilla Unnes

Gunilla berättar hur det var att vara same på den tiden.

– Nu får ni tänka er att på den här tiden räknades samerna som längst ner. Man fick veta att man inte var bra nog. Det var ingen som pratade om mobbing, det ordet fanns inte, utan det var att tiga och lida som gällde.

Gunilla berättar om en vinter när hennes morfar kom till skolan för att hämta hem barnen över julen. De hade inte varit hemma på hela terminen och hade säkert längtat mycket, säger hon. Det var kallt och han hade åkt släde och övernattat på vägen för att ta sig till Jokkmokk. Sigrid var kanske sju eller åtta år den gången.

Nils Unnes kommer till arbetsstugan och ska hämta sina flickor. Gunilla beskriver hur han står där: en blid man som tummar på sin mössa gjord av utterskinn. Hon förklarar för klassen att elevhemmets föreståndarinna var en överhet. Föreståndarinnan ställer sig med armarna i kors och säger:

– Nej, barnen får inte åka hem, det är för kallt!

Kyla var de förstås vana vid och Gunilla förklarar att det var ett påhitt för att föreståndarinnan behövde ha kvar några barn över jullovet så att hon skulle kunna få lön. Barnen fick vara kvar.

– Vågade de gråta över huvud taget? Vågade de visa att de var jätteledsna? Nej. Min morfar gick med sin utterskinnsmössa och så körde han hem.

För historien vidare

Själv växte Gunilla upp i Stockholm. Visst hörde hon samiska, men ingen pratade samiska med henne, bara svenska. Hon tror att hennes föräldrar, med sin bakgrund, ville göra sina barn en tjänst genom att inte lära dem samiska och det är anledningen till att hon inte kan språket.

Gunilla är klar. Hon berömmer klassen för att alla har varit så tysta och lyssnat.

– Det är så roligt att få ge lite grann till er, säger hon.

Fröken Karin tackar och så får alla elever komma fram och ta Gunilla i hand. En del har fler frågor, men sedan får fröken skicka ut eleverna så att de hinner få lite luft på den korta rast som är kvar.