Ulriksdals slottsteater Confidencen gästades av Operaverkstan från Malmö under ett par dagar i slutet av oktober. Ena dagen var skolklasser inbjudna att se kammaroperan "Var är du Proserpin?" och den andra gavs allmänheten möjlighet att se föreställningen.

Confidencen som under sommarhalvåret bjuder på program av hög klass, öppnade genom kammaroperan portarna till deras magnifika teaterlokal även för den yngre publiken. De fortsätter därmed det viktiga arbetet för att nå ut till en ny publik, och ge barn och unga möjlighet att ta del av ett scenkonstnärligt kulturarv i en både historisk och samtida tappning.

Föreställningen tar avstamp i Gustav III:s 1700-tal och var ursprungligen ett kungligt beställningsverk av kompositör Joseph Martin Kraus och librettist Johan Henric Kellgren. I regissör och konstnärliga ledare Maria Sundqvist bearbetning har språket moderniserats och handlingen förändrats. Kvar finns en fantasifull berättelse om årstidernas gudomliga uppkomst, familjeband och kärlek som övervinner alla gränser.

"Var är du Prosepin?" handlar om en flicka som försvinner ner i underjorden. Hennes familj letar efter henne med ljus och lykta. När familjen är återförenad grönskar naturen och det är vår och sommar, när Proserpin är i underjorden sörjer hennes mamma och det blir kyligt och vinter. Det är en mytologisk berättelse med rötter i många olika kulturer.

Det är ett allkonstverk som visas fram, där de olika konstnärliga uttrycken förstärker helhetsupplevelsen. Scenografin med sin färggranna frodighet och snillrika konstruktion skapar ett rum i rummet där de olika gudagestalterna kan förflytta sig mellan nivåer och riken, högt och lågt. Det är en samspelt ensemble som rör sig vant på scenen, byter positioner och platser och skapar olika scener med små hjälpmedel och ett raffinerat skådespeleri. Det är sällan stilla eller tråkigt då uppfinningsrikedomen är stor och något nytt alltid händer. Säkert var det mer långsamt och stilla när det begav sig på 1700-talet, men de hade å sin sida inte mobiler och sociala medier att konkurrera med.

Musiken som ursprungligen komponerades för stor orkester har arrangerats av Lars Ljungberg för tre musiker, och för genren även nya instrument som marimba, kamache och duduk. Frågan är dock om den fulländade barockmusik med sina harmonier och rytmer behöver förändra sin klangvärld? Den är både gränsöverskridande och tidlös, och kan svänga något oerhört.

Under föreställningen lyfter musiken extra mycket när Kraus egna musik framträder i sin mer urspungliga form. Förutom Ljungberg på marimba medverkar även Hedda Heiskanen på violin och kamanche samt Jonas Losciale på klarinett och duduk. De är skickliga musiker med förmågan att skapa nyanser och en välbalanserad ljudbild tillsammans. De samsas med sångarna på scen vilket ställer krav på att inte låta det instrumentala ta över vokalisterna. Att spela från scen istället för ett orkesterdike skapar en annan resonans och ett annat ljud. De klarar konsstycket att i de flesta fall spela stort och livfullt utan att överröstar sångarna.

För att göra handling lättförståelig medverkar Sara Ekman i skepnad av Merkurius, som berättare och dansare. Med en tydlig stämma för hon handlingen framåt för att däremellan gestalta det som händer på scen genom rörelse och dans. Hennes vackra och eleganta koreografi förhöjer den sceniska upplevelsen.

De fyra operasångarna gestaltar sina roller professionellt och med inlevelse. I Malin Christenssons tolkning får växtlighetens gudinna Ceres en längtansfull framtoning, letande efter sin dotter Proserpin. Hennes syster Cyane som porträtteras av Helena Magnusson sjunger med en klar och vacker röst, liksom Tor Lind i sin roll som Jupiter. Ståtlig med varm stämma skänker han en majestätisk färg över föreställningen. Pluto, underjordens gud, gestaltas av Maria Sanner med kraft och uttrycksfullhet, Vitklädd och återhållsam, olik den bild man har av underjordens gud som svart och dyster. Det är vacker sång som de fyra operasångarna förmedlar och det blir nära nog gudalikt i sekvenserna av stämsång. Passagerna med koloratur görs med enkelhet och skicklighet utan onödig forcering, och det är en chosefri opera som framförs.

Vem spelade då Proserpin? En liten vacker docka full med blommor i håret, som till sist tar saken i egna händer och väljer att vara både i underjorden och hos sin familj ovan jord.

Operaverkstan har skapat en sagolik kammaropera där minsta rörelse och ton är genomtänkt och färgsatt med scenljus, känsla och närvaro. Att också försöka skänka eftertanke och mytologiska tankar om gudar, årstider och planeter svävande i scenrummets magiska värld är hopingivande för framtidens scenkonst.