Kultur tar sig många uttryck varav ett är biblioteken, som många besöker. Biblioteken har minskat i antal på senare år vilket är ett bekymmer för samtliga partier. Men uttrycken och tankarna kring kultur varierar.

En viktig del av kulturlivet är biblioteken, som i dag också kommit att bli en viktig del i att hjälpa besökarna att få tillgång till samhällsinformation. Ett av direktiven som finns i bibliotekslagen, som sätter riktlinjerna för bibliotekens verksamhet, är att biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla. Under de senaste dryga 20 åren, sedan 1998, har dock över 435 bibliotek lagts ned i landet.

Det mest grundläggande, tillgänglighet för alla, har gått förlorat. Men andra delar i bibliotekslagen kan tillgodoses, som att främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning och utbildning samt att främja barns och ungdomars läsande och språkutveckling utifrån deras förutsättningar.

Enligt bibliotekslagen ska biblioteken också verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Läsförmåga har stor betydelse för egen utveckling och för att bryta segregationen i samhället. 

—Jeanette Gustavsdotter Kulturminister

Tidigare i år presenterade kulturminister Jeanette Gustafsdotter vad regeringen kallar en strategi för att stärka biblioteksväsendet.

Detta innefattar bland annat att Statens Kulturråd tillsammans med Kungliga biblioteket fått i uppdrag att analysera folkbibliotekens framtida behov, och utifrån analysen identifiera möjliga former för statens stöd till folkbiblioteksverksamheten.

När satsningen presenterades slog kulturministern fast att tillgång till böcker och läsning är en förutsättning för vår demokrati.

– Läsförmåga har stor betydelse för egen utveckling och för att bryta segregationen i samhället, säger Jeanette Gustafsdotter till Epoch Times.

Hon menar att den kan påverka utbildning, förmåga att ifrågasätta fakta och möjlighet att ta plats i vårt demokratiska samtal och är därmed en av grundstenarna i demokratin. – Samhället behöver därför ta ett gemensamt ansvar för ökat läsande: bibliotek, skola, civilsamhälle, förlag och föräldrar.

Regeringen har inrättat ett läsråd där Kulturrådet tillsammans med läsfrämjande aktörer ska driva och samordna läsfrämjande i hela samhället.

– Vi har också satsat på läsfrämjandelyft för folkbibliotekarier med fokus på barn och unga och kopplat ihop folkbiblioteken, barnhälsovården och förskolan för att arbeta tillsammans med små barns språkutveckling, fortsätter Jeanette Gustafsdotter.

Biblioteksväsendet står inför flera utmaningar men har också lyckats ta sjumilakliv under pandemin.

– Före sommaren presenterade regeringen en ny biblioteksstrategi. Den tar ett samlat grepp om hela biblioteksväsendet och kommer att stärka Bibliotekssverige, inte minst genom gemensam utveckling mellan bibliotek i hela landet.

Även de andra partierna har tankar kring det svenska biblioteksväsendet.

Ett parti som under en period fick kritik för sin politik runt biblioteken, bland annat för att man i en motion menade att bara svenska medborgare skulle ha rätt att låna böcker, är Sverigedemokraterna. Denna har man nu backat från.

– Det var en formulering vi hade i våra motioner för några år sedan. Avsikten var egentligen att papperslösa och personer som inte har rätt att vistas i landet inte heller skulle ha rätt till lån på bibliotek, säger Bo Broman, kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna till Epoch Times.

– Formuleringen i vår biblioteksmotion blev fel och har sedan dess tagits bort.

När det gäller biblioteken som läggs ner så konstaterade Moderaterna, vid en förfrågan från Biblioteksbladet tidigare i år, att det är upp till kommunerna hur man vill organisera denna verksamhet.

Man konstaterade att SCB under 2021 tagit fram uppgifter på att en tredjedel av Sveriges befolkning inte tagit ut en bok under det året. Det fann man oroande, då man ser läsandet som centralt i en demokrati och något som bör uppmuntras. Man hade dock ingen uppfattning om hur det ska ske. Moderaterna anser dock att barn och ungas minskade läsning är ett samhällsproblem och att språket är nyckeln till en lyckad skolgång och integration. Med anledning av detta vill man utveckla biblioteken och skolbiblioteken med särskilt fokus på utanförskapsområden.

Kristdemokraterna ser med oro på utvecklingen med bibliotek som försvinner och konstaterar att de inte får bli kommuners budgetregulator. Tvärtom anser man att det ska finnas ett folkbibliotek i varje kommun oavsett dennas storlek. Här stöttar man det statliga stödet till regional kulturell verksamhet som bland annat innefattar biblioteks-, läsoch litteraturfrämjande.

När det gäller just nedläggningen av bibliotek anser Liberalerna att det är upp till kommunerna, och att det kan finnas anledningar till bibliotekens försvinnande. Dock anser man att biblioteken är bärande för demokratin och att alla ska ha tillgång till dessa. Man vill också att alla skolor ska ha ett skolbibliotek, något som i dag inte är fallet.

Bokbussar och digitala ersättningar anser Centerpartiet kan vara substitut för nedlagda bibliotek. Man vill också se utökade öppettider på de bibliotek som finns, samt samverkan mellan bibliotek och föreningar för att stimulera barn och ungdomars läsande.

I våras hade Miljöpartiet ingen åsikt i just frågan kring de förlorade biblioteken, men generellt anser man att där bibliotek finns så ska de bevaras. Man ser också bibliotekens viktiga roll i lärandet och utvecklingen. Där sådana saknas i området som helhet vill man också att biblioteken ska ha en roll som medborgarkontor. Man anser också att biblioteken ska vara öppna och tillgängliga för alla. Det ska finnas ett brett utbud av litteratur på såväl svenska som på andra språk, så att alla har möjlighet att ägna sig åt läsning och att utveckla sina språkkunskaper.

Vänsterpartiet vill ge kommunerna mer resurser för att behålla folkbiblioteken.

Kultursektorn har många andra aspekter, och en prioritet för samtliga partier är att göra kulturen, och inte minst kulturutövandet, tillgängligt för barn och ungdomar.

Här vill socialdemokraterna och övriga stödpartier satsa på kulturskolan, som gjort det möjligt för barn och ungdomar att ägna sig åt bildkonst, musik och scenkonst.

Oppositionen å sin sida vill att resurser ska läggas på Skapande skola, som integrerar verksamheten i grundskolan. Förutom skolans egen kulturbudget kan bidrag sökas från Statens Kulturråd.

Rent generellt ser Socialdemokraterna kulturlivets många olika yttringar som något som bidrar till ett rikare samhälle och som ett mått på samhällets värdighet. Under innevarande mandatperiod har man bland annat satsat en miljard kronor på en återstart av kulturaktiviteter i hela landet.

Miljöpartiet vill se anslag, inte bara till scenkonsten, utan också till museer hela landet. Partiet vill dessutom stärka tillgången till kultur genom digitala tjänster som gör att den kan nå fler platser.

Centerpartiet vill att den statligt finansierade kulturen ska vara tillgänglig i hela landet, inte bara i storstäderna. För att skapa platser för detta vill man satsa på bygdegårdar och Folkets Hus.

Målen för kulturpolitiken anser Liberalerna bör utgå från frihet, mångfald och kvalitet. Ett öppet samhälle behöver litteratur, konst och andra kulturella uttryck som ibland underhåller, ibland tydliggör, ibland förklarar och ibland provocerar eller utmanar, menar man.

Moderaterna vill se över kulturens finansiering. Detta i syfte att minska behovet av bidrag. På så sätt menar man att den politiska styrningen skulle minska. Man konstaterar att många kulturarbetare är egna företagare och anser att det är centralt att de har en god möjlighet att försörja sig på sitt skapande.

Under Alliansregeringen infördes en kultursamverkansmodell som innebar att beslutsfattandet flyttades från staten till landets regioner. Denna vill Kristdemokraterna nu utveckla, bland annat för att kulturen utanför storstadsregionerna ska få en chans att visa upp sig.

För Sverigedemokraterna är det viktigt att försvara den svenska särarten i kulturyttringarna. Framför allt vill man inte se EU-direktiv om vilka kulturformer som ska stödjas. I en något högre utsträckning än andra partier vill man fokusera på det svenska kulturarvet.

Sett ur det historiska perspektivet har kulturpolitiken genom århundradena svängt från att vilja påvisa en storslagen svensk historia till att bli ett medel för att höja livskvaliteten och främja deltagandet i kulturlivet.

Sedan 1991 har Sverige ett kulturdepartement, som förvisso försvann mellan åren 2004 och 2006 för att sedan återkomma. Men den svenska kulturpolitiken är äldre än så.

Från början var kulturen nära kopplad till bildning och religion, något som bland annat avspeglas i att den ansvarige ministern fram till 1968 var ecklesiastikminister, en titel som det året byttes ut mot utbildningsminister, och från 1967 bars av Olof Palme.

Redan på 1600-talet fick en ny typ av kulturpolitik genomslag då kungamakten för första gången började intressera sig för fornlämningar runt om i landet. Gustav II Adolf lät grunda föregångaren till dagens Riksantikvarieämbete. Syftet var att stärka Sveriges anseende gentemot andra länder genom att peka på en lång och imponerande historia. Sveriges förste riksantikvarie blev Johannes Bureus.

Den kulturpolitik vi ser i nutid kan spåras tillbaka till 1700- och 1800-talen. Då togs kulturpolitiska initiativ som finns kvar än i dag. 1735 grundades Kongl. Ritarakademien som senare ombildades till Akademien för de fria konsterna. Under 1770- och 1780-talen  grundade Gustav III nationalscenerna Operan, Dramaten samt Svenska Akademien.

På 1800-talet stod nationalromantiken i fokus, något som resulterade i grundandet av institutioner som Nationalmuseum, Nordiska museet och Skansen. Under 1900-talet, framför allt efter de två världskrigen, har tanken om kulturen som en del av befolkningens förbättrade livsvillkor tagit vid.

Möjligheten att delta i kulturella evenemang skulle göras tillgänglig för flera. Detta innebar att det politiska fokuset skiftade från att förvalta institutioner och kulturarv till att involvera befolkningen.

Under det sena 1900-talet och in på 2000-talet har de kulturpolitiska utredningarna avlöst varandra och kulturpolitiken har på senare år fått ett mer mångfacetterat innehåll som också innefattar världskultur och mångkultur.

Kontakta skribenten: [email protected]