För några år sedan skrev jag om en brittisk hovmålare som ofta refererade till en av sina största inspirationskällor – den holländska mästaren Rembrandt van Rijn (1606-1667). Det är många konstnärer som återvänder till Rembrandt. Hur kommer det sig att han fortfarande känns tidlös?

Jag är själv inte konstnär, men jag beundrar klassisk konst, så jag undrade om jag kunde förstå vad det är med Rembrandt som fortsatt att inspirera världens främsta målare fram till våra dagar. Jag gjorde ett besök på Metropolitan Museum of Art (MMOA) i New York där utställningen "In Praise of Painting: Dutch Masterpieces" pågår fram ill 4 oktober 2020. Det var första gången jag såg en Rembrandt-målning på riktigt, så att säga.

"Aristoteles med en byst av Homeros"

Utställningen börjar med Rembrandts "Aristoteles med en byst av Homeros", vilken enligt kuratorn Adam Eaker är "en av museets riktiga ikoner". Museet köpte in den på auktion 1961 och tiotusentals besökare kom för att se den, vilket var rekord.

– Det är ett mästerverk av Rembrandt – [Aristoteles] resliga figur – men den är samtidigt intim. Det är en scen med denna man förlorad i tankar, säger Eaker.

Målningen föreställer den grekiska filosofen Aristoteles (ca 400 f Kr) som vilar sin hand på poeten Homeros byst, lika tankfullt och omsorgsfullt som man skulle lägga en hand på en förälder på ålderns höst. Aristoteles visar tecken på att ha förlorat sig i framgångar och berömmelse – han har till exempel en guldkedja med en medaljong som hans elev Alexander den Store figurerar på.

Homeros blev flera hundra år före Aristoteles livstid odödlig med verken "Iliaden" och "Odysseen". Kanske antyder Rembrandt att Aristoteles sökte visdom och insikt i sitt eget liv genom sin gamla föregångare.

– Rembrandt visar oss att det också finns ett inre liv bakom dessa fällor, mycket ifrågasättande och tvivel på sig själv, säger Eaker.

Rembrandts exakta perspektiv känner man inte till. Kanske vägde Aristoteles sitt kulturella inflytande mot Homeros. Kanske undrade Aristoteles huruvida han hade gett Alexander den store riktiga instruktioner och rätt riktning, eller kanske undrar han om det över huvud taget betydde något att han lovordats. Jag kan föreställa mig att Rembrandt själv funderade över dessa frågor vad gäller det han själv lämnade efter sig.

Vad som emellertid tydligt illustreras är att konst är mer än bara en ytlig avbilding. Konst förkroppsligar vad man inte ser – skaparen, konstnären.

– Jag tänker att Rembrandt handlar om den som avbildas, men det handlar också om Rembrandt. Det handlar alltid om penseldrag, yrkesskicklighet, konstnärens vision.

Målar det ofullkomliga

Det som är speciellt med Remrbandts verk är att hans målningar visar inte bara hans tekniska färdigheter utan även mästarens osynliga egenskaper: hans personlighet, perspektiv, bekymmer och karaktär.

1600-talet anses vara den holländska guldåldern. Rembrandt ses idag som en av de centrala figurerna, men han bröt mot den tidens konsttrender. Utställningens titel "In Praise of Painting" kommer från en allmän föreläsning som den unge holländska målaren Philips Angel höll 1641, som var en hyllning till det holländska måleriets illusoriska egenskaper.

En av Eakers favoritexempel på denna illusotirksa stil i utställningen är Margareta Havermans "En vas med blommor", berättar han.

– Man ser daggdroppar på blommorna. Man ser små myror. Ju mer du tittar, ju mer detaljer ser du.

Det hyperdetaljerade och de mjuka, idealistiska linjerna skaper en illusionistisk kvalitet. Rembrandt ägnade sig inte åt den här stilen utan använde större, tydligare penseldrag.

Nederländerna var en handelsnation och konstnärerna, inräknat Rembrandt, influerades av den italienska renässansen eftersom den tidens konstverk, eller trycksaker, tog sig upp till norr. Man kan se kompositioner i Rembrandts verk som inspirerats av målare som Rafael, till exempel.

Men Rembrandt bröt också mot renässansens idealism och målade det ofullkomliga han såg, inräknat inräknat i självporträtten. Eftersom det inte finns några fotografier är det omöjligt att avgöra om Rembrandt målade realistiskt eller inte, men det verkar åtminstone ha varit hans intention.

Rembrandts självporträtt är bra exempel på hans kritiska, realistiska öga.

–[Rembrandt] bygger upp det till en näst intill skulptural grad. Han sparar inte på ålderstecknen i sitt eget ansikte. Man ser tunga påsar under ögonen, rynkor, hans gråa lockar, säger Eaker.

Men självporträttet antyder något mer. Rembrandt ville vara autentisk och ärlig; han räddes inte sina brister. Han sökte universella sanningar med färgen och penslarna. Detta kan vara en av anledningarna till att Rembrandt fortfarande är relevant.

Genom att fånga mänskligheten som han verkligen såg den hjälper Rembrandt oss att se vår egen mänsklighet. Genom att se både bra och dåliga sidor finns det rum för individen att växa, för mästaren själv och för oss idag.

Journalisten J.H. White från New York skriver om konst, kultur och manligt mode.

 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.

Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Här ser du hur du kan stödja oss.