Västanå teaters uppsättning av Selma Lagerlöfs Körkarlen är fylld av rörelse och tempo. Musik, dans och teater för handlingen framåt och den samspelta ensemblen fyller scenen med liv. Djupet som återfinns i romanen saknas dock.

På midsommardagen var det premiär för föreställningen Körkarlen vid Västanå teater utanför Sunne i Värmland. Körkarlen är baserad på Selma Lagerlöfs roman med samma namn och skrevs 1912 som ett svar på dåtidens socialrealistiska trend som präglade skrivkonsten. Trots det låter Lagerlöf sin tidigare mystik, andlighet och berättarkonst lysa igenom vilket gör romanen till ett av hennes stora verk.

På de drygt 100 sidorna mejslar hon fram personporträtt som berör det allmänmänskliga och existentiella. Vi får följa David Holm och hans uppvaknande och mognad som människa genom mötet med lidande och död. Men det är genom slumsyster Edits kärlek och barmhärtighet som David lyckas förlösa sin smärta och sitt självförakt.

Lagerlöfs berättelse är som vanligt fylld med ett vackert och beskrivande språk och en andlig insikt som ger näring åt själen. Det är en roman som tar sig an den stora frågan – vad är meningen med livet.

I Västanå teaters uppsättning har regissören Leif Stinnerbom och dramaturgen Susanne Marko lyckats att skapa en sammanhängande scenversion av romanen.

Publiken får följa David Holms förvandling genom att viktiga möten och väsentliga händelser lyfts fram. Det skapas en suggestiv berättelse där rörelse och förändring är i fokus, men där Lagerlöfs förtätade stämning och djupa människoskildringar inte får plats i den för ensemblen korta föreställningen. De tidigare sommarföreställningarna på tre timmar är kortade till en och en halv och det påverkar resultatet.

Som ett bärande element i föreställningen är musiken, som är komponerad av Magnus Stinnerbom och framförd av Anna Karlsson, Anna Möller, Anna Rubinsztein, Thomas Eriksson och Niklas Bertilsson. De är samspelta och framför den folkinspirerade musiken med en fyllig klangbotten och ett flöde som driver berättelsen framåt. De är skickliga på att följa de övriga scenartisterna och har en förmåga att med dynamik, tempoväxlingar och ljudnivå interagera med tal och rörelse på ett ypperligt sätt.

Musiken är ständigt närvarande likt ett rinnande vatten som aldrig tystnar: brusande, porlande och rytande. Föreställningen som helhet skulle vinna på att låta musiken tystna helt under längre tidsperioder. Tystnad och stillhet kan vara mer kraftfullt än musik och rörelse, och kontraster mer lockande än ett aldrig sinande ljud.

Det som ger föreställningen tyngd och trovärdighet är skådespelarna Jakob Hultcrantz Hansson och Hanna Kulle. Hultcrantz Hansson lyckas gestalta suputen David Holm med en närvaro och nerv som griper tag. Förvandlingen från att vara hård och självupptagen till att bli en människa med insikt och medkänsla görs med ett moget och mångfacetterat konstnärligt uttryck. Hultcrantz Hansson är en skicklig skådespelare som bemästrar Västanå teaters spelstil med självklarhet och pondus.  

Hanna Kulle gestaltar Holms ömkliga fru som får utstå slag, hat och förakt. Mitt i ett sargat liv finner fru Holm kraft att lämna sin man, vilket skapar ett oresonligt hat hos Holm. Med sig tar hon de tre barnen och börjar ett nytt liv. Tiden och mannen hinner dock ikapp henne och återigen hamnar hon i händerna på sin man. Det är en destruktiv och farlig relation som driver hustrun till hopplöshetens avgrund.

Kulle lyckas genom kropp och röst gestalta alla de känslor av vanmakt, sorg och smärta som fru Holm genomlider. Slutscenen där saker och ting får en ny vändning är viktig och Kulles hela väsen förvandlas framför publiken; det är vackert och stor scenkonst.

Josef Säterhagen gestaltar den slitna och insiktsfulla körkarlen med närvaro och tyngd. Körkarlen hjälper döden föra över den döende människan till det nya livet. Han hjälper till att släppa det gamla för att möta det nya.

En central person i romanen är slumsyster Edit, frälsningssoldat, som valt att ta hand om och sörja för de mindre bemedlade i samhället och de som hamnat på glid. I Lagerlöfs roman tecknas hon som ett änglalikt väsen, vacker och nära på bräcklig, men med en okuvlig tro på Gud och Hans nåd. Hennes övertygelse är att genom hennes arbete och Guds barmhärtighet kan människor förändras och även David Holm.

I Nadja Mirmirans tolkning och gestaltning blir Edit en stark och självrådig kvinna där styrkan snarare är ord och handling än kärlekens gränslösa och barmhärtiga språk. Det blir en tolkning som mister något av Lagerlöfs nyanser av Edits kvinnliga väsen.

I romanen låter Lagerlöf kärleken till Gud och människa förenas; att i medmänniskan se Guds kärlek och i Gud se kärleken för människan. Det är oerhört vackert, finstämt och mångbottnat. Lagerlöf bryr sig om människan i all sin ofullkomlighet, och ger hopp och ord som skänker insikt och mod att möta sig själv.

I Västanå teaters uppsättning förloras något av djupet vilket inte kan kompenseras med all rörelse på scen.

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!