Del 9 (Del 1 i serien)

Kommunistländer utövar strikt kontroll över vad människor får säga och tänka. Men sedan 80-talet har en annan sorts kontroll dykt upp i väst. Dessa tankepoliser härjar i media, utbildningssystemet och samhället i allmänhet i den ”politiska korrekthetens” namn, och försöker begränsa vad som får sägas och tänkas.

Många har redan upplevt hur fel den här sortens kontroll är, men de har inte förstått dess ideologiska rötter. ”Politisk korrekthet”, är en fras som tillsammans med sådant som ”framsteg” och ”solidaritet” länge använts av kommunistpartier.

Dess ytliga mening är att man ska undvika att använda diskriminerande språk mot minoriteter, kvinnor, handikappade och andra. Den dolda meningen bakom politisk korrekthet är emellertid att man delar in personer i grupper utefter deras offerstatus. De som är mest förtryckta ska bemötas med mest respekt och artighet. Oavsett hur en individ beter sig, eller vad den har för förmågor ska ens omdöme baseras helt på ens identitet. Det är vad som också kallas ”identitetspolitik”. Den här sortens tänkande är mycket populärt i USA och andra västländer.

Den här sortens klassifikation är precis som det som skedde i Kina, där individer delades in i sådant som ”fem röda klasser” eller ”fem svarta klasser” utifrån den rikedom och status de hade innan revolutionen. Kinesiska kommunistpartiet eliminerade eller förtryckte markägare och kapitalister för att de hörde till fel klass och angrep intellektuella som den ”stinkande gamla nionde”, och skanderade att ”de fattiga är de smartaste, adeln är dummast”.

Skillnaden mellan olika grupper vad gäller politisk eller socio-ekonomisk position har med komplexa historiska skäl att göra; det kan inte bara förklaras bort som förtryck. Men den politiska korrektheten baseras på ett platt, binärt tänkande. Bara de som visar sympati för ”offren” och avsky för ”förtryckarna” anses moraliska, medan de som inte håller med anklagas för rasism, sexism, homofobi, islamofobi och så vidare.

Det finns socialistiska partier som sprungit ur Andra internationalen överallt i Europa.

Politisk korrekthet har drivits på av många regeringar och organisationer i väst. Dessutom har vissa länder utökat definitionen av vad som är ”hat” eller ”hets”, infört denna definition i nya lagar och på så vis tvingat skolor, medier och internetföretag att rätta sig efter det. Det här är ett steg mot samma sorters begränsningar av yttrandefriheten som finns i kommunistländer.

Det är i dag allt vanligare att vänstern försöker begränsa andras yttrandefrihet. I september 2017 bjöds den konservative amerikanske skribenten och debattören Ben Shapiro in för att tala vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, men den våldsamma Antifa-rörelsens hotelser fick tillställningen att spåra ur. Berkeleypolisen var beredd och skickade ut tre polishelikoptrar. Kostnaderna för säkerheten beräknades till 600 000 dollar. En reporter frågade en ung demonstrerande student: ”Men första tillägget [till USA:s konstitution, vilket garanterar yttrandefrihet] då?”. Studenten svarade att det inte längre var ett relevant dokument. Ironiskt nog var det just en strid för yttrandefrihet vid Berkeley som drog igång studentrörelsen i USA 1964. 

Politisk korrekthet och attacker på yttrandefriheten är inte en del av normal debatt mellan människor med olika åsikter. De är ideologiska vapen, hanterade av personer som inte agerar i god tro.

Socialismens spridning i Europa

Socialistinternationalen är den största internationella politiska organisationen i världen, och består av mer än 135 partier och organisationer. Den växte ur den Andra internationalen, som Engels grundade 1889. De tidiga socialisterna inkluderade personer som Karl Johann Kautsky och Eduard Bernstein, som förespråkade gradvis reform. När den andra internationalen grundades fanns över 100 politiska partier världen över som hade sin grund i marxismen. Av dem var 66 socialistiska och socialdemokratiska regeringspartier i sina respektive länder. Namnet ”Socialistinternationalen” kom till 1951.

Det finns socialistiska partier som sprungit ur Andra internationalen överallt i Europa, och många av dem har blivit styrande partier.

PES, Party of European Socialists är också en samlingsorganisation för de socialdemokratiska partierna i EU-länderna och andra europeiska länder. Det är också verksamt inom Europaparlamentet. Det anger självt att dess huvudmål är att stärka den socialistiska och socialdemokratiska rörelsen i EU och Europa och utveckla nära samarbeten mellan partier, parlamentsgrupper och liknande. Det arbetar aktivt för att främja socialismen.

Storbritanniens Labour Party är sprunget ur fabianismen. Som nämnt i tidigare delar är fabianismen en variant på marxismen, där man betonar en gradvis övergång från socialism till kommunism. Den förespråkar höga skatter, omfattande välfärd och andra socialistiska idéer. Labour har styrt Storbritannien många gånger de senaste årtiondena och har alltid förespråkat fabianska idéer.

Franska socialistpartiet är Frankrikes största mitten/vänster-parti och medlem av Socialistinternationalen och PES. Dess kandidat blev president i Frankrike 2012. 

Den italienske kommunistveteranen Antonio Gramsci grundade det Italienska kommunistpartiet 1921 och var dess generalsekreterare. Fram till 90-talet var Italienska kommunistpartiet mycket aktivt, och upprätthöll länge sin position som landets näst största parti. 1991 döptes det om till Demokratiska vänsterpartiet.

Tyskland är inte heller något undantag; det är Marxs och Engels födelseland, liksom ursprungsland för den inflytelserika Frankfurtskolan, ett annat uttryck för marxismen.

Andra europeiska länder, som exempelvis Spanien och Portugal, har mycket aktiva kommunistiska partier med betydande inflytande. Här i Sverige har som bekant det socialdemokratiska partiet dominerat politiken under hela efterkrigstiden, ofta med stöd av Vänsterpartiet, tidigare ett rent kommunistparti.

Varför lyckas kommunismen?

Allt eftersom tiden gått har människor allt mer sett att var den än drar fram följer våld, lögner, svält och diktatur i dess spår. Frågan är: Varför finns det så många människor som fortfarande helhjärtat hjälper till att sprida dess lögner, och till och med blir dess lydiga redskap?

Den amerikanske sociologen Paul Hollander berättar i sin bok ”Political Pilgrims” om många unga intellektuella som blev förälskade i kommunismen och reste till Sovjetunionen, Maos Kina eller Castros Kuba. De såg ingenting av de fruktansvärda övergrepp som ägde rum, och när de kom tillbaka skrev de entusiastiskt böcker som glorifierade socialismen.

J. Edgar Hoover, legendarisk chef för den amerikanska federala polisen, FBI, i 37 år, delade i sin bok ”Masters of Deceit” in kommunistaktivister i fem grupper: öppna partimedlemmar, hemliga partimedlemmar, medlöpare, opportunister (som stödjer partiet av egenintresse) och bedragna. I verkligheten finns det mycket få verkligt hårdföra kommunistiska aktivister. Majoriteten dras med.

Jurij Bezmenov, en tidigare KBGspion, mindes hur han tog emot utländska ”vänner” under sitt arbete. Deras schema var delvis arrangerat av ryska underrättelsetjänsten, och deras besök i kyrkor, skolor, sjukhus, förskolor, fabriker med mera var arrangerade på förhand. De som var involverade var kommunister eller åtminstone politiskt pålitliga, och hade utbildats så att de alla skulle ”tala med samma röst”. Som exempel nämnde han när den stora amerikanska tidskriften Look skickade journalister till Sovjetunionen på 60-talet, och i slutänden tryckte material som den sovjetiska säkerhetstjänsten hade satt samman, såväl foton som texter.

Politisk korrekthet har drivits på av många regeringar och organisationer i väst.

Jurij Bezmenov sade att många journalister, skådespelare och idrottsstjärnor må vara förlåtna att de inte förstod verkligheten när de besökte Sovjetunionen, men han menade att många västerländska politikers beteende var oförlåtligt. De spred lögner och sökte samarbete med de sovjetiska kommunisterna för sitt eget ryktes skull, och för egen vinning. De var moraliskt korrupta, sade han.

Intellektuella blir lätt lurade av radikala ideologier, vilket också är något som forskare noterat. I sin bok ”The Opium of Intellectuals” betonar den franske filosofen och sociologen Raymond Aron att 1900-talets intellektuella kraftfullt kritiserade det traditionella politiska systemet, samtidigt som de generöst tolererade eller blundade för diktatur och dödande i de kommunistiska länderna. Han utmålar vänsterintellektuella som gjort sekulär religion av sin ideologi som hycklande, godtyckliga och fanatiska.

Sedan 60-talet har kommunismen ägnat sig åt en storskalig invasion av utbildningssystemet i många västländer. Vad värre är, många unga människor som bombarderats med vänstermedia och fått en förenklad utbildning ägnar all sin tid åt TV, datorspel, internet och sociala medier, och blir överkänsliga ”snöflingor” – människor som saknar kunskap, ett globalt perspektiv, ansvarskänsla, medvetenhet om historien och förmåga att hantera motgångar. De indoktrineras med kommunistiskt eller kommunistinfluerat tankegods av den äldre generationen, vilket snedvrider de referensramar de sedan använder för att tolka nya fakta.

Kommunismen utnyttjar både goda och dåliga egenskaper hos människor för att lura dem. Dess verkliga agenter och representanter drivs av själviskhet och girighet, men kommunismens ideologi utövar en stark lockelse på många som bär på en längtan efter idealism, altruism och självuppoffring.

Att så många människor kunnat förföras av socialismens och kommunismens lögner har sin grund i att mänskligheten övergett sin andliga tro på något högre, och på att dess moral därmed har blivit förvirrad. Bara genom att återfinna sin tro och höja sin moral kan mänskligheten skydda sig mot kommunismens spökes påverkan. 

(Läs del 10 här)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.