Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?! 

Barn är inga tankeläsare. (Inte vuxna heller för den delen). Därför räcker det inte att berätta vad man observerar, känner och behöver och sedan vänta på att barnet gör som man vill.

Jag minns en gång när detta blev särskilt tydligt för mig. Jag satt vid köksbordet och läste och barnen lekte, i mitt tycke, väl högljutt bredvid. För att påtala detta sa jag:

– När ni skriker och sjunger här i köket känner jag mig stressad och irriterad eftersom jag verkligen vill ha lugnt och tyst omkring mig just nu.

Jag hoppades väl att de själva skulle komma till slutsatsen att leka lite tystare eller gå till ett annat rum. Min son fick emellertid en helt annan idé och hämtade hörselkåpor till mig.

Chansen att man som förälder får det som man vill är helt enkelt större om man berättar vad man vill, istället för vad man inte vill.

Den fjärde komponenten: Formulera ett önskemål

I tidigare artiklar har jag presenterat de tre första stegen för den som vill kommunicera på ett sätt som väcker medkänsla: att berätta vad man observerar, vilka känslor man har och vilka behov som är kopplade till dessa känslor. Genom att i det fjärde steget formulera ett specifikt önskemål blir det lättare för barnet (eller vem man nu pratar med) att förstå vad man vill skall hända och därigenom ökar förstås också chansen att det faktiskt händer.

Men det finns också en annan viktig anledning att precisera sina önskemål; det gör det mindre troligt att barnet får skuldkänslor för sitt agerande. Anta att en förälder säger till ett barn: ”När jag ser att du sitter vid datorn känner jag mig ledsen eftersom jag längtar efter gemenskap.” Det är tydligt för barnet att hon gör något som föräldern inte vill, samtidigt är det otydligt vad föräldern vill att barnet skall göra istället. Det blir en sorts skuldfälla som barnet inte vet hur hon skall ta sig ur.

Önskemål kan vara av två typer. Man kan antingen be barnet utföra en specifik handling. Till barnet vars jacka ligger på dörrmattan kan föräldern tex säga: ”Jag vill att hänger upp din jacka på en av de lediga krokarna i hallen nu. Kan du göra det?”

Den andra typen av önskemål man kan uttrycka är inriktade på kontakt och samtal. Man ber helt enkelt om återkoppling på det man själv har sagt. Det skulle kunna låta så här i vårt exempel med jackan i hallen: ”Jag skulle gärna vilja att vi pratade om hur vi kan skapa mer ordning i hallen. Kan du tänka dig att prata om det nu?”

Problemet med krav är att de allvarligt försvårar för barnet att ta kontakt med sin inneboende empati.

När jag leder föräldrakurser brukar jag låta deltagarna öva sig på att formulera önskemål till sina barn. En del reagerar med förvåning på dessa övningar: ”Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?!”. Rätt svårt, brukar den allmänna uppfattningen vara efter en stunds övande.

Framför allt är det tre saker som är viktiga att tänka på:

1. Berätta vad du vill att barnet skall göra

Många föräldrar berättar gärna vad de inte vill att barnen skall göra. ”Sluta tjata nu! Skrik inte! Jag har ju sagt till dig att inte lägga kläderna på golvet i hallen!” Problemet med sådana uppmaningar är förstås att de ger väldigt knapphändig information om vilket det önskade beteendet är. Man får inte skrika, men vad får man göra istället? Viska? Sjunga? Vara helt tyst? Och hur länge skall man göra detta andra, vad det nu är? En minut? Resten av dagen? Hela livet? Och var skall detta andra göras? I köket? Eller i hela huset? Ute också? Chansen att man som förälder får det som man vill är helt enkelt större om man berättar vad man vill, istället för vad man inte vill.

2. Var tydlig med vad du vill

Det andra man behöver tänka på när man formulerar ett önskemål är att precisera vad det är man vill be barnet om. Det gäller att undvika diffusa eller dubbeltydiga formuleringar. Detta kan också låta helt självklart, men den som lyssnar på sig själv under en dag märker förmodligen att det slinker igenom en och annan otydlig önskning som ”skärp dig!”, ”lugna ner dig” och ”var snäll mot din bror!”. Om du vet precis vad du vill – be om det! Om du inte vet precis vad du vill – hur skall barnet då kunna veta det?

3. Var uppmärksam på om du redan bestämt dig för att din lösning är den enda rätta

Det här är den största utmaningen för de flesta föräldrar. Vi tycker oss många gånger tydligt se att den enda rätta och möjliga lösningen är vår egen. (Och så kan det kanske vara vid en del tillfällen, men jag vågar påstå att det inte är tillnärmelsevis lika ofta som vi föräldrar vill tro!) När det händer förvandlas vårt önskemål till ett krav – kan du bara acceptera ett ja på din uppmaning eller fråga så är det ett krav, oavsett i vilken språkdräkt den kläs. Problemet med krav är att de allvarligt försvårar för barnet att ta kontakt med sin inneboende empati. Istället väcker upplevelsen av tvång vanligen någon av två reaktioner: motstånd eller underkastelse. Effekten är dessutom långsiktig. Ju fler krav ett barn ställs inför desto större är risken att hon uppfattar framtida önskemål som krav och väljer att göra motstånd eller underkasta sig istället för att reagera med empati.

Ta en dag och reflektera över de önskemål du uttrycker till ditt barn!

– Berättar du vad du vill (snarare än vad du inte vill)?
– Är det tydligt vad du ber om?
– Kan du acceptera ett nej eller är det i själva verket ett krav på lydnad som du uttrycker?

För att sammanfatta ...

I de senaste fyra inläggen har jag beskrivit en modell för att tydliggöra sina egna gränser, utan att samtidigt kränka någon annan. Att berätta vad man själv behöver och önskar på ett sätt som ökar chansen för att den andra personen kan och vill höra det man säger med empatin påkopplad. Mer specifikt har jag gått igenom fyra olika steg i modellen: att uttrycka vad man observerar, vad man känner, vad man behöver och slutligen vilket önskemål man har.

Det är när du hittar din egen modell som kontakten kan bli äkta.

Här nedan finns några exempel på hur det skulle kunna låta när man som förälder uttrycker sig i enlighet med den här modellen. Låt mig gärna betona att både exemplen och modellen är tänkta som ett stöd för den som vill bidra till att skapa kontakt och ömsesidig förståelse med en annan människa. Det är kontakten som är viktigast – inte modellen!

Modellen är indelad i steg för att bidra med tydlighet och struktur till dig som läser. I verkliga livet kommer du säkerligen att hoppa fram och tillbaka mellan stegen och uttrycka dig på andra sätt än de jag föreslagit. Bra! Det är när du hittar din egen modell som kontakten kan bli äkta.

När ni leker här i köket (observation)
känner jag mig irriterad (känsla)
eftersom jag behöver lugn och ro. (behov)
Jag skulle vilja be er att leka i ert rum istället. Kan ni göra det? (önskemål)

När du kallar mig idiot (observation)
känner jag mig ledsen (känsla)
eftersom jag vill bli mött med respekt. (behov)
Vill du berätta vad du tänker om respekt? (önskemål)

När du lämnar rummet när jag pratar med dig (observation)
känner jag mig besviken (känsla)
eftersom det är viktigt för mig att bli lyssnad på. (behov)
Jag skulle gärna vilja prata med dig innan du somnar ikväll. När passar det dig? (önskemål)

Men vad gör man om barnet svarar nej?!

Betyder det att man som förälder måste ge upp på sina egna behov av ordning, respekt lugn och ro osv? Det korta svaret är nej, det måste man absolut inte! Däremot behöver man vara villig att prata om vid vilken tidpunkt och exakt på vilket sätt som behovet kan bli tillgodosett. Det lite längre svaret återkommer jag till i kommande inlägg.

Håll utkik efter del 7 som kommer nästa vecka!

Läs de tidigare delarna i artikelserien här nedan:

– Gränser med respekt, del 1 och 2
– Gränser med respekt, del 3
– Gränser med respekt, del 4
– Gränser med respekt, del 5

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.