För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar!

Rädsla, skuld och skam (del 1 och 2). Nu vet du vad du bör undvika att säga om du inte vill att ditt barn skall agera på någon av dessa känslor. Det är dags att titta på hur man kan göra istället – om man vill underlätta för barnet att reagera med empati. Jag kommer under de närmaste veckorna att presentera en kommunikationsmodell som består av flera komponenter. Det blir en komponent i veckan. (Vill du läsa mer om den här modellen föreslår jag att du börjar med boken Nonviolent Communication. Ett språk för livet.)

Ur kontakt kan samarbete och ömsesidigt accepterade lösningar växa fram.

Nu gissar jag att en del av er som läser blir frustrerade. Flera veckor för att få hela svaret på hur man gör!? Skall det verkligen vara nödvändigt? Jag väljer att göra så eftersom jag vet att många av er som läser tar det här på allvar och verkligen vill förändra ert sätt att prata med barnen. Jag tror att förändringen gynnas av det lite längre perspektivet. En komponent i veckan är ungefär vad man mäktar med om man vill hinna reflektera och testa nytt.

En liten påminnelse till dig som läser

Jag vill gärna betona att syftet med den modell jag kommer att beskriva är att underlätta för barnet att höra det som sägs med den egna medkänslan påkopplad. Det är inte detsamma som att barnet alltid är villig att göra som föräldern vill. Barnets svar kan fortfarande bli ”nej”. Modellen erbjuder alltså inget respektfullt ”knep” för att få barnen att lyda. Däremot kan modellen bidra till att skapa kontakt mellan föräldrar och barn. Ur kontakt kan samarbete och ömsesidigt accepterade lösningar växa fram. 

Den första komponenten: Berätta vad du observerar

Vad är det vi bråkar om egentligen? Det händer mig fortfarande ibland (trots all min kommunikationsutbildning!) att jag mitt i en konflikt med min man eller mina barn stannar upp och ställer mig den här frågan. Vi kan ha slängt irritation på varandra en lång stund, men när jag tar mig tid att reflektera blir jag plötsligt varse att jag faktiskt inte riktigt vet vari konflikten består. Bråket har liksom fått ett eget liv och jag bara flyter med.

Det är förstås svårt att lösa konflikter som dessa. Om det inte är tydligt för alla inblandade vad en konflikt handlar om är det knepigt att hitta en ömsesidigt accepterad lösning. Av den anledningen är det av yttersta vikt att den som har ett problem i relation till en annan människa börjar med att tydliggöra vad det är som är problematiskt. Det handlar om att skapa en gemensam plattform från vilken samtalet kan ta sin utgångspunkt. Det betyder förstås inte att man redan från början är ense i sak, men att man är ense om vilken sak man pratar.

Låt oss anta din dotter lämnar sin jacka och väska på hallgolvet när hon kommer hem från skolan. Du vill ha mer ordning än så och dessutom är det svårt att köra in lillasysters vagn i hallen när det ligger grejer på hallmattan. Därför vill du att hon plockar undan sina saker. Låt oss också anta att du vill vädja till din dotters empati, du vill att hon skall förstå vad som är viktigt för dig och vilja bidra till det. Du vill undvika att hon gör som du ber om för att hon är rädd eller för att slippa skämmas eller få skuldkänslor.

För att undvika att barnet går i försvar eller hamnar i skuld- eller skamkänslor, vilket lägger hinder i vägen för hennes empati, är det viktigt att uttrycka sig så icke-anklagande som möjligt.

I syfte att skapa samtalets gemensamma plattform behöver du alltså börja med att tydliggöra vad som är problematiskt för dig. Att höra att ens eget beteende utgör ett problem för någon annan känns sällan bra. För att undvika att barnet går i försvar eller hamnar i skuld- eller skamkänslor, vilket lägger hinder i vägen för hennes empati, är det viktigt att uttrycka sig så icke-anklagande som möjligt. Minimalt anklagande är att begränsa det man säger till rena observationer. Att helt enkelt bara berätta vad man lägger märke till. Om du följer det rådet kanske du säger till din dotter:

”Jag ser att din jacka och väska ligger på hallmattan”.

Att du uttrycker en observation garanterar på intet sätt att din dotter är intresserad av att lyssna på vad du härnäst har att säga, men det ger dig förhållandevis goda chanser. Bättre chanser än om du skulle inleda ert samtal med att tolka din dotters beteende – något som många föräldrar brukar göra. Kanske skulle du då säga:

”Jag ser att du räknar med att någon annan skall städa upp efter dig!”.

Att inleda så här är att be om konflikt. Barnets fokus flyttas genast från grejerna på hallgolvet till att försvara sig mot det som hon upplever som en orättvis anklagelse. Detsamma händer när föräldern inleder samtalet med att sätta en negativ etikett på barnet och tex säger:

”Du är så slarvig!”.

Varför skulle ett barn vilja lyssna på vad föräldern har att säga efter en sådan upptakt? Att fler anklagelser och förmodligen också befallningar är i antågande torde stå klart för de flesta.

Försök att undvika tolkningar och etiketter när du pratar med ditt barn. Sträva istället efter att sätta ord på dina observationer.

Det är inte riktigt så enkelt som det låter att uttrycka sig i rena observationer. Vi människor observerar och tolkar det vi observerar nästan momentant. Vi hittar fyra odiskade glas på tonåringens rum och tänker att han är lat. Vi hör en flicka som just fått en glass be om ännu än och tänker att hon är bortskämd.

Jag brukar föreslå att den som vill uttrycka en observation skall föreställa sig att hon lever i en dokusåpavärld. I en dokusåpa finns kameror. Många kameror. Kamerorna gör inga tolkningar och sätter inga etiketter. Kamerorna ser varken bortskämda barn eller lata tonåringar. De registerar däremot att det står fyra glas med spår av mjölk på skrivbordet. De registrerar ett barn som säger ”kan jag få en glass till?”.

Här kommer ytterligare några exempel för att tydliggöra skillnaden mellan observationer, tolkningar och etiketter:

Observation: Du kom hem kvart över fyra.
Tolkning: Du respekterade inte den tid vi bestämt.
Etikett: Du är nonchalant som kommer hem för sent.

Observation: Din tallrik står på bordet.
Tolkning: Du har struntat i att duka av.
Etikett: Du är slapp som lämnar din tallrik på bordet.

Observation: Du säger att du inte vill äta potatis.
Tolkning: Du konstrar med maten.
Etikett: Du är kräsen.

Observation: Du sätter vantarna på fötterna.
Tolkning: Du larvar dig.
Etikett: Du är fånig när du håller på så där med vantarna.

Observation: Du sa att din syster har utstående öron.
Tolkning: Du retar din syster.
Etikett: Du är elak mot din syster.

Låt mig sammanfatta:

Det första steget i att uttrycka sig på ett sätt som gör att ett barn (eller en vuxen människa) vill lyssna och vill försöka förstå är att sätta ord på sina observationer – utan att anklaga, kritisera, skam- eller skuldbelägga.

Därefter återstår tre steg: att berätta för barnet om sina egna känslor, om sina egna behov och slutligen om vilket konkret önskemål man har.

Nästa vecka skriver jag om det andra steget, känslorna. 

Utmaning till nästa vecka:

Försöka att undvika tolkningar och etiketter när du pratar med ditt barn. Sträva istället efter att sätta ord på dina observationer.

Läs del 1 och 2 i artikelserien här. 

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.