Mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar är som jag skrev förra veckan – låt barnen bråka ifred! Livet är kantat av konflikter. Syskonbråk erbjuder fantastiska möjligheter för barnen att lära inför resten av livet. Man lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning helt enkelt! Men ibland behöver man förstås hjälpa dem på traven.
Vissa dagar har jag ingen som helst lust att lyssna till ungarnas bråk. Jag är kanske trött och det enda jag längtar efter är lugn och ro, eller så är jag orolig för att barnen faktiskt ska skada varandra när det verbala slagsmålet utvecklas till en nävarnas kamp.
Det skall villigt erkännas att jag i de här lägena ibland blir frestad att antingen servera en snabb lösning på problemet ”Nu har du bollen först i fem minuter och sedan får syrran ha den lika länge”, eller agera domare ”Nu hade brorsan faktiskt bollen först. Sluta bråka med honom!”. Jag tycker mig ju så tydligt se vad problemet är, vem som bär skulden och hur det går att lösa.
Jag påminner mig själv att mitt långsiktiga mål inte är ett konfliktfritt hem – utan ett hem där vi löser konflikter med bibehållen respekt för allas behov.
Men sedan sansar jag mig. Minns min egen barndom. Hur min bror ibland nöp sig själv och sedan skrek och visade mamma nypmärkena. Hur ett bråk kunde pågå av och till i flera dagar och hur orättvist jag tyckte det var när pappa bara uppfattade den sista kvarten och gav mig skulden. Jag inser att jag kanske inte alls har så bra koll på vari barnens konflikt består och hur den bäst bör lösas. Jag påminner mig själv att mitt långsiktiga mål inte är ett konfliktfritt hem – utan ett hem där vi löser konflikter med bibehållen respekt för allas behov.
Så vad gör jag? Jo, jag hjälper barnen att lyssna på varandras behov. Jag hjälper dem att översätta ”ut ur mitt rum!” och ”jag har mycket finare cykel än du” till de känslor och behov som finns där under. När de uttryckt sina egna behov och hört den andres behov uppmuntrar jag dem att hitta en lösning som tillgodoser bådas behov.
Ett exempel ur verkligheten
Ett konkret exempel gör förhoppningsvis resonemanget lite tydligare. Våra barn delar sovrum. Under en period bråkade de varje kväll efter att vi sagt god natt och släckt ljuset. De skrek och grät och sprang upp i omgångar och berättade för oss föräldrar om varandras oförrätter. Efter fyra, fem kvällar sa jag att ”jag märker att ni ofta är osams när ni skall sova. Jag är orolig för att ni inte får den sömn ni behöver så jag skulle vilja att vi pratade om det tillsammans.”
– Hon låtsassover!, sade sonen.
– Han babblar!, sade dottern.
Det visade sig att sonen hade tagit för vana att varje kväll när de legat tysta en stund viska ”sover du?” till sin syster. Hon hade till en början svarat på det, men tröttnat och brukade nu ”låtsassova” istället för att svara. Varvid sonen blev arg och bråket kom igång.
– Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen, frågade jag sonen.
Svaret kom blixtsnabbt:
– Oräddhet!
– Aha, så du vill känna dig trygg på kvällen när du skall somna och tycker att det känns skönt att veta om syrran är vaken, undrade jag. Sonen nickade bekräftande.
Sedan frågade jag dottern:
– Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen?
– Lite lugn och ro!”, svarade hon upprört. Det får jag inte när brorsan hela tiden frågar om jag sover.
Människor som känner sig förstådda är oftast villiga att försöka förstå. Ur den ömsesidiga förståelsen föds lösningar.
Jag sammanfattade:
– Ok, så jag förstår att det är viktigt för brorsan att känna sig trygg och att det är viktigt för syrran att få lugn och ro på kvällen. Har ni något förslag på hur ni kan göra så att det blir bra för er båda på kvällarna?
Efter en stund vände sig dottern direkt till sonen och sade:
– Jag tänker att vi kan göra så här: om du undrar om jag sover kan du ställa dig upp tyst och kika på mig. Om jag har ögonen öppna är jag vaken, om dom är stängda så vet du att jag sover.
Förslaget gillades av sonen och lugnet på kvällarna återvände.
”Men är det verkligen så här lätt”, undrar du kanske, en aning skeptiskt. ”Ja, oftast”, svarar jag. Vi föräldrar tror lätt att barnen bråkar för att få sin vilja fram. Jag påstår att det så gott som alltid handlar om att de vill ”få sin känsla fram”. Genom att någon hör känslan och behovet bakom orden (bakom kraven, smädelserna och hoten) känner sig barnet förstått. Människor som känner sig förstådda är oftast villiga att försöka förstå. Ur den ömsesidiga förståelsen föds lösningar.
Petra
Håll utkik efter del 3 som kommer på onsdag nästa vecka!
Om du inte har läst del 1 kan du hitta den här.
Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson
Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.
Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!
