Den gotiska eran – en så underbar epok, så magisk och förbryllande att den aldrig riktigt har kartlagts – utlöste återfödelsen av ytterligare en magnifik period. Den återfödelsen var förstås renässansen som upptäckte våra förfäders storartade kulturer, den grekiska och romerska, och polerade dem med kristendomens levnadsregler. Således steg de första kristna litterära giganterna upp på scenen och humanismen var född.
Fantastiska hjältinnor som Petrarcas Laura och Dantes Beatrice fångade hjärtan i det bildade Italien och även utanför. Detta resulterade i att det svagare könet fick högre status. Först i de mycket romantiska, för att inte säga kvasigudomliga sfärer som damerna nådde via trubadurerna. Men nu lät hertigar, påvar, grevar och kondottiärer, alla med en ofelbar känsla för skönhet och elegans, sina makor, döttrar och älskarinnor utbilda sig, vanligen av de främsta lärda man kunde köpa för pengar.
Där de rika tidigare stolt hade visat upp sina damers yttre prakt framhöll de nu med samma förtjusning att dessa damer kunde läsa Aristofanes original och, kanske över ett glas sublim Montepulciano, livligt börja kritisera hans tvivel och säkerhet.
Inte undra på då att den florentinska statsmannen Lorenzo de' Medici en dag bestämde sig för att skänka odödlighet till en av sina underbara ungmöer. Han anförtrodde sin skyddsling, konstnären Sandro Botticelli uppdraget, och för att ge det ett visst mått av återhållsam passion och komplext intellektuellt djup, som man gärna gjorde på den tiden, bjöd han sannolikt in en nära vän för att få några idéer.
Min gissning – och det här är föstås bara en gissning – är att denne vän som han hade en liten pratstund med var den vördade humanisten och poeten Leon Battista Alberti. De kom att smida ihop en emotionellt häpnadsväckande och filosofiskt överväldigande allegori som fick ligga till grund för världens vackraste konstverk.
Leon Battista var förresten den första kristna lyrikern som skrev en elegi om sin älskade hunds död, en byracka, vilket åtminstone i min bok är en av de finaste betygen en sann humanist kan ge om han ombeds förklara sig.
Hur som helst, "Venus födelse" var född.
"Venus födelse"
Kärlekens gudinna står i ett stort snäckskal i havet nära stranden. Hon är oändligt vacker med skimrande blont hår och ljusgröna ögon. Hon ger trots att hon är naken intryck av oskuld och renhet. Hon täcker länden med en bit av sitt långa hår.
Till vänster svävar ett bevingat par som omfamnar varandra och är lätt klädda i ett himmelsblått tygskynke. De flyger i ett moln av vilda rosor. De blåser båda ut luft och skapar på detta sätt en bris som driver gudinnan i land. Där väntar en ung kvinna, redo att ta emot henne. Hon håller en fint vävd mantel och avser uppenbarligen att svepa in gudinnan i den.
Bortsett från dess hisnande skönhet är det symboliken som gör målningen så unik. Sekundärfigurerna i målningen brukar ofta tolkas som mindre grekiska gudar. Men kom ihåg att målningen upptäcktes först 1815, utan historisk dokumentation om vare sig namn eller mening, och än viktigare att komma ihåg är att det under den italienska renässansen uppstod nya filosofier som kombinerade idéer från antiken och medeltiden. Jag däremot tycker det verkar rimligt. Att det bevingade unga paret till vänster representerar herren gud och världens skapare.
Aldrig förut i europeisk konst har skaparen representerats av ett djupt sammanslingrat par, en man och en kvinna, sparsamt beklädda dessutom. Jag tolkar det som att damen till höger representerar mänskligheten, angelägen om att ta emot gudinnan och sedan täcka henne och därmed hedra och skydda henne.
Varför gör jag detta antagande? Eftersom kärleken verkligen är den största och mest underbara gåva som mänskligheten någonsin har givits av sin skapare.
Kärlek missförstås ofta som enbart en sensuellt framkallad emotion, men är mycket mer än så, nämligen en attityd till livet – en allomfattande känsla, som en evig filosofi och som en gudomlig princip. Kärlek till det goda och vackra; kärlek till sanning och rättvisa; kärlek till det sorgliga, det fattiga och det förtryckta. Kärlek till ett träd, en fjäril, en solnedgång, en fågel, en hund; kärlek till barn; kärlek mellan man och kvinna. Kärlek för den gudomliga skapelsen i allmänhet och kärlek som människans yttersta och högsta bedrift, nyckeln till ett enskilt fulländat liv och hopp om en bättre framtid.
Med andra ord, målningen är inte bara ett grandiost exempel på grekisk mytologi utan även en av de vackraste erkännandena av den kristna tron som någonsin tänkts ut.
Så där står hon, den främsta av alla gudinnor, och jag kan inte föreställa mig en större komplimang till kvinnan än hon.
Eventuella åsikter som uttrycks i artikeln speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.
Manfred von Pentz jobbade tidigare som grafisk designer och mäklare. Nu är han författare och konstnär. Han. Har skrivit romaner som "The Crimson Goddess". Hans konst hittar du på ManfredVonPentz.net.
Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
