”Trött, fet och 40” kallades en show i Stockholm för några år sedan. Det kan tjäna som en bra sammanfattning på tillståndet i svenskt arbetsliv. Högre och högre tempo, dubbelarbete och krav på effektivitet och produktivitet sliter på både kropp och själ. Samtidigt har stillasittande arbeten och tekniska hjälpmedel eliminerat alla naturliga chanser att bygga upp konditionen. Nu slår fetma och dålig kondis ut de unga.

Att tillståndet var alarmerande redan för cirka tio år sedan visade en kartläggning jag genomförde av 3 000 personer i ett fyrtiotal företag. Bara 40 procent av kvinnorna och drygt hälften av männen klarade miniminivån för kondition, vilket slår direkt mot arbetsinsatserna.

Enligt en studie från Arbetslivsinstitutet arbetar var fjärde anställd över sin fysiska kapacitet under hela arbetsdagen och är helt utmattad efter arbetsdagens slut. Drygt 200 personer i olika yrken deltog och konditionstestades i den studien. 27 procent av männen och 23 procent av kvinnorna arbetade över sin fysiska förmåga hela arbetspasset. Männen var verksamma i arbetaryrken i privat sektor och kvinnorna inom vård, omsorg och lokalvård.

På 60-talet var det bara en procent av landets 40-åriga män som hamnade under miniminivån för kondition. På 70-talet hade siffran stigit till 17 procent. Nu ligger andelen över 35 procent och fortsätter drastiskt att försämras. Detta är oroväckande, varnade professor Bengt Saltin för redan i mitten av 90-talet efter att ha studerat konditionsvärden hos svenska folket i många år.

Dålig kondition är även en bidragande orsak till andra vällevnadssjukdomar som cancer, diabetes, benskörhet med mera, sjukdomar som ökar drastiskt och dränerar vår sjukvård och samhällsresurserna.

”Fysisk inaktivitet är den största enskilda riskfaktorn för hjärt- och kärlsjukdomar. Det är till och med viktigare att börja motionera än att sluta röka”, påpekade professor Bengt Saltin redan för 30 år sedan.

Bara 5 procent av den vuxna befolkningen motionerar, om man definierar motion som regelbundna aktiviteter där man blir varm och svettig, minst två, helst tre gånger i veckan och minst 20–30 minuter per gång.

Utgår vi från basbehovet, det vill säga en timmes ganska lätt och angenäm vardagsaktivitet som promenad eller cykelåkning per dag, är siffran högre. Nästan en fjärdedel av den vuxna befolkningen, företrädesvis personer över 45 år, uppnår minsta basbehovet. De är uppvuxna med promenader, till skillnad från de yngre generationerna som helst tar bilen till gymmet.

Läget är inte bättre för de unga som ska bilda familjer. Bland 30-åringar, där många är småbarnsföräldrar och skulle behöva god kondition och reservkrafter mest av alla, är det bara några få procent som motionerar regelbundet. Att minst 95 procent av småbarnsföräldrarna är praktiskt taget fysiskt inaktiva är illavarslande. Det påverkar lust och välbefinnande negativt, så klart.

Karriär i kombination med familjeliv kräver förändrade vanor. Det är inte lätt för en 40-årig man att få ihop ett elvamannalag för att spela fotboll en onsdagskväll.

Bara en knapp tredjedel av alla medelålders män har en acceptabel vikt.

Även på landets värnpliktskontor är man bekymrad. På 60-talet var sex procent fysiskt inaktiva. I dag är 30 procent i så dålig form när de mönstrar att de får svårt att genomföra ett soldatår. De ungdomarna ska sedan ut i förvärvslivet. Hur länge klarar de ett vanligt jobb utan att få ont någonstans?

Bara en knapp tredjedel av alla medelålders män har en acceptabel vikt. En tredjedel av männen bär dessutom på högriskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar som högt blodtryck, bukfetma och riskabla nivåer av blodfetter. Kvinnorna står inte långt efter.

De senaste decennierna har ungdomarna i 12-årsåldern i Sverige i genomsnitt blivit cirka fem kilo tyngre, enligt docent Per Björntorp vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I dag bär var sjätte sexåring på en sjuklig fetma. Sambandet mellan lågpresterande och dålig kondition i kombination med övervikt visar klart och tydligt att dessa barn har svårt med kunskapsinhämtningen och ”fördummas”. Därmed riskerar de att slås ut redan i tidig ålder. Med vuxnas uppskruvade tempo hinner man inte ge våra småbarn utrymme att vara aktiva på sina egna villkor. Vi skjutsar dem till skola och dagis för att spara tid. Vi orkar inte med spring och stoj hemma när vi kommer hem efter jobbet och är trötta. Vi är tacksamma om de håller sig lugna och tittar på sina mobiler.

Antalet inaktiva barn ökar dramatiskt. 1960 var cirka fem procent av tonårsflickorna helt inaktiva. 1991 var den siffran 38 procent. Siffran på ett vårdgymnasium i dag är nästan dubbelt så hög. Dessutom är många av dessa flickor rökare. 40 procent av våra tonåringar är kraftigt överviktiga och flickor i synnerhet har mer benskörhet än för några decennier sedan.

Det är inte mycket bättre hos grabbarna och tendensen är tydlig. Våra tonåringar har sedan 1980-talet ökat med nästan fem kg i snitt mot den vuxna befolkningens sju till åtta hekto. Tio procent av befolkningen lider av sjuklig fetma, att jämföras med USA där siffran är 30 procent.

Professor Göran Patriksson på pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet lät undersöka gymnasieungdomars kondition och fann att mer än 20 procent av dem hade en fysisk kapacitet som ligger i nivå med 70-åringars, det vill säga en syreupptagning på högst 30 ml syre per kilo kroppsvikt och minut, vilket är den nivå då man har svårigheter att klara två trappor utan hiss. Och det var 20 år sedan! Vad det innebär när de i framtiden som 40-åringar ska klara ett mer hektiskt arbetsliv där de också måste balansera rollen som familjefäder, törs man inte ens tänka på.

Frågan är: Ska vi gå samma ”hälsoavveckling” till mötes som i USA, där 30 procent av befolkningen bär på en sjuklig fetma och där var tredje amerikan, kvinna som man, vägde minst 100 kg år 2000?

Vi bor i ett land med en halv miljon förtidspensionerade människor och antalet ökar med 50 000–60 000 varje år. Vi har en dyr sjukvårdsapparat som till största delen sysslar med att reparera våra livsstilssjukdomar. Sjukfrånvaron kostar samhället i dag mer än 40 miljarder och ökar med drygt 20 procent per år. Drygt en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen står utanför arbetsmarknaden av olika skäl, varav 800 000 till följd av ohälsan. Var sjätte krona av statens intäkter belastas idag av ohälsan. Är vi beredda att ytterligare höja skatterna och låta ännu mer av våra inkomster slukas av ohälsokostnaderna?

Allt färre människor jobbar. Det betyder att färre måste producera mer för att välfärden ska kunna bestå. 100 som jobbar försörjer idag 117 som inte jobbar.

Ohälsan kan också ses som en rättvisefråga. Dålig kondition har blivit ett jämlikhets- och jämställdhetsproblem. Människor med hög utbildning har bättre kondition än de med låg utbildning.

Ohälsan kostar företagen enorma belopp. Men har arbetsmarknaden verkligen koll på hur utvecklingen ser ut?

Själv frågar jag mig om det inte kan vara så, att människor med god självkänsla har högre utbildning och bättre kondis och att de själva tycker att hälso- och kunskapsfrågorna av det skälet är så viktiga att de är beredda att ta personligt ansvar för dem.

Ohälsan kostar företagen enorma belopp. Men har arbetsmarknaden verkligen koll på hur utvecklingen ser ut?

I dag satsar företag och organisationer på att höja människors yrkeskompetens. Det är bra, men vad hjälper det när våra kroppar inte är rustade för att klara ett högt tempo? På samma sätt borde det vara självklart att satsa på livsstilskompetens, det vill säga att skaffa sig kunskap om hur kroppen och även själen fungerar och hur man bäst vårdar dem.

Kanske det borde bli lika naturligt att studera ett företags konditionsvärden som att granska andra ekonomiska nyckeltal vid bedömningar av verksamheter. Vad kostar det när människor med hög kompetens plötsligt råkar ut för en hjärtattack eller utbrändhet eller har slitit ut sina ryggar och nackar? Eller inte orkar utnyttja hela sin kompetens på grund av dåliga matvanor och för dålig kondis.

Eftersom en mycket stor grupp av ungdomarna i framtiden kommer att ha kroppar som inte tål arbete, tvingas arbetsgivarna sannolikt att skärpa sin personalpolitik. Det blir vanligare med fysiska tester vid rekryteringar och interna träningsanläggningar för att förebygga arbetsskador och program för att rehabilitera sjukskrivna. Man kommer att tvingas att utbilda sina anställda i hur man äter bra och hanterar stress.

Alla behöver ha tillgång till avspänning, meditation eller andra redskap för stresshantering. Alla måste hinna umgås med nära och kära. Alla behöver skratta och njuta i vardagens trivialiteter. Alla behöver dagligen reflektera över sin situation och ta ansvar för att leva hälsosammare. Alla behöver få större inflytande över sin tillvaro, vilket är en förutsättning för att människor ska kunna ta egenansvar.

Johan Holmsäter
Grundare av Friskis & Svettis

Kontakta skribenten:
[email protected]