Ångest! Ångest!” utropade den gamle varje gång jag dök upp i hans rum. Jag arbetade under denna tid nätter på servicehus och studerade på universitet på dagarna. Den gamle reciterade utantill långa verser för mig, mestadels Rydberg och Heidenstam, och alltid hade han den där lyckliga blicken som man får när någon känner till något som är värdefullt för såväl en själv som för den andre. ”Rara avis” log han, latin för Främmande fågel. Här fanns någon som inte bara talade språket utan hade det som intresse och modersmål och som kände till vår litteraturhistoria. Livligt berättade han anekdoter för den unge mannen och varje gång som vore det för första gången, om hur han och hans vänner på fyrtiotalet gjorde narr av den nya litteraturen genom att käckt hälsa på varandra med orden: ”Ångest! Ångest!” Det var nämligen modeordet, ja själva tidsandan i dåtidens kultursverige – att tillvaron är meningslös och att det bara existerar mörker och intet – allt annat var omodernt, barnsligt, ja, konventioner och ett bedrägeri.

Det man inte delar slutar att existera. Det förtvinar i ensamhet. Den gamle är borta sedan flera decennier och det är högst osäkert om någon över huvud taget har svenska som modersmål på avdelningen. I varje rum sitter någon ensam med sina minnen, i varje rum tittar den ene främlingen efter den andre in som inte ser mer än vad ögat ser. En gammal kropp som snart ska dö. Som ingenting betyder. I kulturskymningen upphör alla värden. Kvar finns hinder eller medel. Tystnaden breder ut sig. Talet ersätts av läten och gestikulation. Steget till robotar och maskiner försvinner och alla rationella skäl till att behålla den mänsklighet som kräver något annat upphör att finnas till. Som på beställning – globala affärskonglomerat utvecklar sina högteknologiska ersättningsverktyg medan förutsättningarna för och behovet av produkterna politiskt och medialt förbereds. Welcome to the machine, sjöng Roger Waters i Pink Floyd, och jag som tioåring förstod ingenting.