Det här är första delen i en artikelserie om Arktis. Andra delen finns här.

Isarna smälter i Arktis och djur och människor påverkas. Här blir klimatförändringarna mer och mer påtagliga. Samtidigt styrs territoriella intressen mycket av möjligheten att exploatera mer olja och mer naturgas. Men vem har egentligen ansvar för Arktis? Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria och Stina Oscarson, samhällsdebattör, samtalade nyligen om detta på Stockholms Stadsbibliotek.

Arktis är ingen världsdel eller egen kontinent, men är stort som Afrika. Här gör åtta arktiska stater anspråk på territorium, samtidigt som klimatförändringarna blir tydliga i de fyra miljoner människornas liv. De åtta staterna ingår tillsammans med olika organisationer i Arktiska rådet, som ska verka för att skydda miljön och människorna.

Rådet klarar en del och det kunde ha sett värre ut, menar Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Regeringar och organisationer har förstås en uppgift, men räcker det? Vilka har ansvaret för miljön och de som lever i Arktis?

Om man anser att människans ansvar rent filosofiskt är större än det egna jaget, då ser man på det här på ett annat sätt.

– Stina Oscarson, samhällsdebattör

Sverker förklarar att när det gäller klimatförändringarna vet vi att vi som sitter här, i Amerika, Asien och Australien, påverkar det som sker där uppe.

– Ansvaret måste vi ta här. Arktis öde är helt beroende av hur det går med Parisavtalet och den förvaltning som vi måste göra där de stora befolkningskoncentrationerna finns.

Stina Oscarson säger att det ofta är en fråga om hur man ser på sitt ansvar. Man kanske drar en gräns vid där trädgården slutar, vid sin livstid eller ännu större.

– Om man anser att människans ansvar rent filosofiskt är större än det egna jaget, då ser man på det här på ett annat sätt.

Kulturen viktig för viljan att förändra

I projektet Arctic Imagination samarbetar sex bibliotek i Nordamerika och norra Europa för att under våren lyfta frågorna om Arktis. Samtalet i Stockholms Stadsbibliotek den 6 april är en del i projektet.

Kulturen ger ett djup som kan få oss att känna, och vilja förändra.

– Sverker Sörlin, författare och professor i miljöhistoria

Så hur kan vår känsla av ansvar väckas? Här är Sverker och Stina eniga om att kulturen spelar en viktig roll. Vi hör på nyheterna att isarna smälter och att havet blir surare, men kanske känns det avlägset eftersom det inte händer just där jag bor.

Kulturen kan göra sådana här saker verkliga, så att de blir mer än nyheter och information.

– Kulturen ger ett djup som kan få oss att känna, och vilja förändra, säger Sverker.

Som exempel tar han den danska antropologen Kirsten Hastrup som har forskat i Qaanaaq, på Grönland. I det här gamla samhället gjorde hon sin fältforskning under många säsonger. I boken "Thule - på tidens rand" skildrar hon hur livet för befolkningen blir svårare på grund av att vi eldar fossila bränslen, och den skildringen berör.

Stina Oscarson berättar att den litteratur som gett henne mest när det gäller klimatet är den som lyfter skönheten och skörheten. Ett exempel är Rachel Carsons "Tyst vår".

Pekpinnar fungerar inte, menar båda.

Kriser kan väcka upp

Sverker Sörlin började sin akademiska bana inom idé- och lärdomshistoria och vetenskapshistoria vid Umeå Universitet. Sedan kom han in på relationen mellan människa och natur.

Men grunden till sitt engagemang fick han under sin uppväxt i Västerbottens inland. Hans farbror var politiker och ville bygga ut varje fors han såg för att få vattenkraft. Det tyckte Sverker inte lät klokt.

Och kanske krävs det någon form av kris för att vi ska vakna till och göra något, tror han.

– Vi säger att vi är förnuftiga, men det behövs ändå något emotionellt uppskakande för att vi verkligen ska göra något.

Det som väckte Stinas vilja att engagera sig var en upplevelse när hon som 10-åring såg en död säl som hade spolats upp på stranden.

Hon jämför klimatfrågan med andra stora samhällsfrågor och menar att det här är en annorlunda kamp. Man har alltid varit enade för att förbättra villkor. Men den här kampen är mer intellektuell, vi måste göra något innan det är för sent, säger hon. Och här kan kulturen spela en viktig roll.

Juridikens roll

Juridiken kan ge naturen rättsligt skydd. Ecocid, livsmiljöförstörelse, ska kunna jämställas med folkmord. Men juridiken behöver hela tiden uppdateras, menar Stina och ställer frågan om is bör ha ett skyddsvärde.

Sverker berättar om ett rättsfall i Argentina, där gruvbolag sprängde sönder glaciärer för att komma åt mineralfyndigheter. Fallet ledde till ny lagstiftning.

Men någon behöver förstås föra naturens talan. Sverkers idé är att vi som människor ska ha rättigheten att slippa förstöra. Lagar framöver kan syfta till att vi ska kunna leva anständiga liv utan att fördärva tillvaron för människorna i Arktis.

– Det är helt enkelt fel på den ordning vi har som gör det möjligt för oss att fördärva livet för andra eller att förstöra glaciärer.

Ordningen vi har nu är ett arv från flera hundra år tillbaka, då man inte tänkte på yttre omständigheter som klimat och miljö, säger han. Men han tror att mycket av detta kommer att förändras i djupet framöver.

Det finns elementära skäl till att restaurera skolbotaniken.

– Sverker Sörlin

Att naturen har rättigheter är omvälvande, säger Stina och tänker på den bild av naturen många har växt upp med.

– Vi är uppfostrade i tron att allting på planeten är här för att serva oss. Men att i grunden skapa ett juridiskt system som gör oss till bara en del av många levande varelser, inklusive naturen, det kräver en helt annan form typ av samhälle, ett annat sätt att tänka och en helt annan typ av empati och medkänsla.

Relationen djur-människa-natur

Och faktiskt är relationer mellan människor och djur en snabbt växande del av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen, berättar Sverker. Frågan är hur människor och djur ska kunna leva tillsammans, på lite andra villkor än att vi bara slaktar och äter djuren.

– När man kommer nära djur gör man inte vad som helst.

Stina illustrerar den hänsynsfullheten med en händelse; en gång när hon var i en botanisk trädgård hörde hon ett samtal mellan far och son, han var kanske runt tio år. De läser på skyltarna vad växterna heter. Pojken undrar varför man ska veta vad allting heter, varpå pappan bollar frågan tillbaka. Pojken tänker och svarar sedan: "för att det är svårare att döda någon som har ett namn."

Men det här, menar Stina, är något som har rationaliserats bort i skolorna idag. Man får inte lära sig vad blommorna, djuren och träden heter.

Sverker håller med.

– Det finns elementära skäl till att restaurera skolbotaniken, säger han.

Så slutligen, vem bär då ansvaret för Arktis?

– Vi kan inte säga att det är regeringens eller organisationernas ansvar, vi måste tillbaka till oss själva. Vad kan vi göra? Vi har trots allt makt, även om vi har olika mycket makt, och därmed ansvar, avrundar Stina.