”Det är bättre att flytta hem till kriget i Ukraina än att bli behandlad på detta sätt av Migrationsverket”, säger en ukrainsk flykting efter Migrationsverkets behandling. Det skriver en anonym volontär i flyktingverksamhet.
Väntan är oviss. Ett oroligt lugn lägger sig över lokalen där volontärer och flyktingar möts två gånger i veckan. De möts för att ta hand om saker som skänkts och som kan delas ut till flyktingar som behöver. Men ingen orkar inreda och göra mysigt just nu, alla bara väntar, väntar på brevet. Det där brevet som berättar om de ska få bo kvar i sin lägenhet eller om de måste flytta.
För om man inte får stanna i nuvarande kommun utan måste flytta till en annan kommun, så får man inte ta med sig sitt bohag. Man får börja om från noll. Observera att dessa människor inte ska utvisas från Sverige. Sverige har bara gjort om sina lagar, vilket innebär att människor tvingas flytta runt.
Samtidigt som Migrationsverket säger att det är för många från Ukraina som bor i en viss kommun, så flyttar flyktingar med andra nationaliteter till kommunen. Galenskapen är total.
Det man inte tar hänsyn till är alla de människor som redan finns i systemet.
Det man inte tar hänsyn till är alla de människor som redan finns i systemet. I stället för att på sikt sträva efter jämvikt mellan kommunerna så ska de flyktingar som är här just nu säkerställa balansen mellan kommunerna på kortast möjliga tid.
Likt boskap flyttas människor runt, människor som redan bott på flera platser tvingas att återigen flytta till en ny plats, en ny kommun.
Jag möter en ung kvinna, hon är förtvivlad. På kort tid har hela hennes liv vänts upp och ned. Flytt från Ukraina på grund av kriget, hamnar i Sverige. Nu bor hon på sin tredje adress i Sverige och blev lovad att här ska hon få bo i ett år. Men redan efter två månader kommer brevet om att hon måste flytta till en annan kommun. Vägrar hon flytta till den plats där hon just nu är anvisad så hotar Migrationsverket med att tvångsförflytta henne flera gånger i stället för en. Hon är ledsen och berättar att hon just nu känner att det är bättre att återvända till det brinnande kriget i Ukraina än att bli behandlad på detta sätt.
Jag möter en liten kille som sett fram emot att börja skolan denna vecka med sina nyfunna vänner i Sverige. En av de vuxna i familjen har dessutom fått jobb och kan därför minska på det pyttelilla bidraget de får från Migrationsverket. Men i stället måste den vuxna säga upp sig från jobbet och åter vara beroende av bidrag. Pojken och resten av familjen måste lämna alla sina tillhörigheter och återigen packa en liten väska med kläder för att börja om någon annanstans i Sverige.
På vilket sätt gynnar detta integrationen? Människor hittar vänner, skapar kontaktnät och skaffar jobb. Bara för att i nästa sekund återigen dras upp med rötter och allt för att kastas till, en för dem, ny plats i Sverige. Hur ska de orka rota sig nästa gång?
På vilket sätt är detta humant? Räcker det inte med att människor behöver fly från krig och leva som en andra klassens människa i Sve- rige på ett bidrag som redan 1994 var för litet att överleva på?
Hur fungerar Migrationsverkets hantering av flyktingar i kombination med de mänskliga rättigheterna? För att ta några exempel: Artikel 14 (rätten att söka en trygg plats att bo på), Artikel 17 (rätten till dina egna saker – alla har rätten att äga saker, och ingen får ta våra saker ifrån oss utan god anledning), Artikel 22 (rätten till social trygghet).
Galenskap och inhumant beteende kan inte vara ledorden för en svensk myndighet. Det är människor som Migrationsverket jobbar med.
Medmänniska och volontär i flyktingverksamhet
