Frågan vi måste ställa oss inför valet och den brunsmetning som pågår är om Sverige verkligen är ett rasistiskt land? När vi lyssnar på många politikers åsikter om människor och partier så kan vi dra slutsatsen att rasister är det nya vanliga. Men är det så egentligen?
Den strid vi ser nu handlar inte om rasism eller ens SD. Den handlar om demokratiskt funktionssätt och partiers maktbegär. Högerpopulismen hotar inte demokratin, det gör alla partier som förlorat sin folkliga förankring, som förlorar medlemmar och inte längre har tid eller kanske ens lust att rekrytera nya medlemmar utan i stället väljer att fokusera på kollektivet väljare.
När folket stämplas som populister handlar det om att de ifrågasätter eliterna, de protesterar mot bristen på jämlikhet och rättvisa. Inte minst mot svårigheten att påverka politiken. I stället för att våga eller ens vilja lyssna på sina väljare så för politikerna en kamp som handlar om det goda mot det onda. Det blev tydligt i flyktingkrisen 2015 där människor som protesterade mot den stora invandringen stämplades som rasister.
