Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Det tog lång tid för oss i Sverige att se verkligheten och reagera på utvecklingen av den organiserade brottsligheten. Ett kulturkrig kom emellan och rädslan för rasism likaså. Sverige hade 64 dödsskjutningar förra året, mestadels unga män. I grannländerna var brottsbekämpningen effektivare. Danmark och Norge hade fyra dödsskjutningar vardera och Finland hade två.
Vi lever nu i en tillvaro med krig i Europa, Rysslands anfallskrig mot Ukraina hotar oss alla. Dessutom har vi brutala gängkrig i landet som kan liknas vid narkotikakartellernas krigföring i Mexiko. Inom politiken har det rasat ett kulturkrig sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.
Det är svårt att lägga all skuld på Sverigedemokraterna för det kulturkrig som uppkom. Ett kulturkrig som eskalerade efter att SD röstat på oppositionens budget 2014 i stället för på den av S-regeringen lagda. Nu kom striden uteslutande att handla om makt, känslor och moral. Ett högerpopulistiskt parti, som stämplades som främlingsfientligt, nationalistiskt och brunt, som krävde en invandring ”… som skulle hållas på en sådan nivå och vara av sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet”. I partiets budskap fanns också en stark kritik mot muslimer.
De etablerade sju partierna skämdes och skrämdes för SD, de såg alla partiet som ett hot mot demokratin, och medierna följde samma mönster. Vi har en historia i Sverige av att vi varit skickliga på att motarbeta rasism inte minst genom Bondeuppgörelsen på 30-talet som manövrerade bort nazismen som började få fäste på landsbygden och i städerna. Ingenting i samhället upplevdes av ansvariga politiker som värre än det som SD skapade. Situationen förvärrades under den stora flyktingkrisen 2015 då 162 877 flyktingar sökte asyl i landet. I Sverige är vi solidariska, vi öppnade gränserna för alla asylsökande och framför allt tonade vi ner alla problem som kunde skapa rasism.
Den organiserade brottsligheten är inget nytt i Sverige, den har funnits länge. Problemen med integrationen fanns före flyktingkrisen. En del av den organiserade brottsligheten har sitt ursprung i områden där gemensam uppväxt och utanförskap skapar förtroende.
Hoppet i dag är att en majoritet av partierna är eniga om hårdare tag och strängare straff.
2014 kom en rapport från Polismyndigheten som konstaterade att det fanns 55 områden i 22 städer som brottades med kriminella nätverk. Gemensamt för dessa områden var att de var socioekonomiskt utsatta, att kriminaliteten byggde på ungdomsgäng och att de kriminella precis som i dag hade uppgörelser på allmän plats, narkotikaförsäljning skedde helt öppet, liksom att gängen på andra sätt visade sitt missnöje med samhället. Då hade också klanerna vuxit fram och var en stat i staten. De hade egna regler, eget rättssystem, tog avstånd från polisen, och det fanns en våldsbejakande religiös extremism. Minst 14 områden, bedömde polisen då, hade parallella system där Malmö och Göteborg hade de största problemen.
2015 skrev jag en krönika i Expressen efter en intervju med bland andra Magnus Ranstorp, professor vid Försvarshögskolan och expert på terrorism. Jag frågade honom vad politikerna hade för plan för städerna, där den organiserade brottsligheten bara ökade och dessutom började sprida sig till övriga delar av landet. Vid den tiden bombhotades polisstationer, tidningar, skolor och bussar. Krönikan lästes flera gånger av flera på tidningen och vissa delar ströks. Det känsligaste var när Magnus Ranstorp berättade om ett besök i Hammarkullen tillsammans med Mona Sahlin, som då var nationell samordnare, för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. På ett möte med politiker och boende hade klanen Ali Khan nästlat sig in och när de nämnde Ali Khan-familjens inblandning i gängkriminaliteten blev de hotade. De kunde inte lämna byggnaden eftersom klanmedlemmarna stod utanför och stoppade dem. De tvingades ringa efter polisen för att få hjälp med att bli eskorterade ut från området och in till Göteborg.
Den organiserade brottsligheten var ingenting som de politiska partierna diskuterade särskilt ofta, också den blev en tabufråga. Det finns många orsaker till det. En är att politikerna hade tappat kontrollen över utvecklingen och det fanns inga lösningar. En annan att de nästan aldrig besökte de utsatta områdena och när de gjorde det kom verkligheten brutalt nära. En tredje förklaring var förmodligen en rädsla för att orsaka främlingsfientlighet.
Nu skriver vi 2023 och polisen i Stockholm har tvingats att ta till en Särskild händelse och kalla in poliser från hela landet. Skjutningar, mord och bombdåd avlöser varandra. Det är barnsoldater som strider, en 15-åring sköts till döds i Skogås för en tid sedan av andra tonåringar. Ofta går brottsligheten i arv. Äldre släktingar tjänar stora pengar och lockar in de yngre, och systematiskt utnyttjas de svenska systemen och rättslagstiftningen. Barn är inte straffmyndiga och därför kan de bli mördare, narkotikaförsäljare och ansvariga för bomberna på fältet. Länge hade vi en lagstadgad gräns på 21 år för unga kriminella. I extremfall kunde det vara så att om en ungdom begick 50 brott skulle 25 avskrivas. Poliserna hade liten makt att förhindra brott. De kunde prata med de unga brottslingarna, ta dem till föräldrarna och koppla in socialen.
Uppdrag Granskning hade ett intressant program om hanteringen av unga brottslingar i september 2019. Vi fick följa Hassan som var 19 år och avtjänade ett fängelsestraff på 2,5 år. Han hade begått brott från nio års ålder och var misstänkt för 221 brott. Han konstaterade i programmet: ”Om du är kriminell kommer det att ske att du någon gång sitter i fängelse. Min tid är nu!”
I dag är straffrabatten för unga över 18 år slopad, men de yngre har fortfarande stor kriminell frihet och straffmyndighetsåldern är 15 år. De yngre rekryteras till de grövre och allt allvarligare brotten.
När gängkriminaliteten accelererade brottades landet också med en poliskris orsakad av en genomgripande centralisering tillsammans med stort missnöje med lönerna. Under 2012 lämnade 179 polisyrket, men från 2015 blev situationen drastisk då 271 poliser sade upp sig från sina tjänster, och de två följande åren försvann ytterligare 450 poliser. Löner och arbetsvillkor liksom arbetsmiljön angavs som skäl till uppsägningarna.
2022 kom nya larm om uppsägningar inom polisen. I augusti hade 91 poliser sagt upp sig bara i Region väst. Även om många poliser gick i pension så uttryckte Polisförbundet en stor oro över utvecklingen. Påskupploppen 2022 ledde till många skadade och sjukskrivna poliser samt flera som valde att lämna yrket.
Hoppet i dag är att en majoritet av partierna är eniga om hårdare tag och strängare straff. Regeringen Kristersson tar frågan på stort allvar och även den förra S-regeringen började strama åt lagstiftningen, men fortfarande har vi ingen kontroll. En ljusglimt är det förbättrade EU-samarbetet mot den organiserade brottsligheten. Den fria rörligheten över gränserna har medfört att kriminella ligor fått fri lejd över gränserna. Det var det länge tyst om och Sverige har inte ens i dag tillräcklig lagstiftning för tullen när det gäller att stoppa de kriminella ligorna. Den organiserade brottsligheten har spridits över landet till Borlänge, Hedemora och Fagersta för att bara nämna några småstäder på landsbygden.
Det tog lång tid för oss att se verkligheten och reagera på utvecklingen av den organiserade brottsligheten. Sverige hade 64 dödskjutningar förra året, mestadels unga män. I grannländerna var brottsbekämpningen effektivare. Danmark och Norge hade fyra dödsskjutningar vardera och Finland hade två. I Sverige kom Kulturkriget emellan och rädslan för rasism.
Lotta Gröning
Journalist och fil.dr
Kontakt journalistsen:
[email protected]
