Ledare: Public Services identitetskris kanske är hela landets

I två olika reportage inom loppet av någon vecka har svensk Public Service återigen väckt debatt, om än kanske inte riktigt på det sätt man önskar. Debatten handlar nämligen inte så mycket om ämnena som sådana, utan om institutionens eget beteende.

I det första fallet gjorde SR ett stort nummer av en sluten Facebookgrupp som var kritisk mot den svenska coronastrategin. Det var inte första gången Public Service intresserade sig för svenskars organisering på Facebook, och precis som tidigare har debatten inte varit nådig. Anklagelsen att man ”granskar folket åt makten” i stället för tvärtom har varit svår att försvara sig mot.

I det andra fallet gick SVT ut och pratade med ungdomar om deras utsatthet för brott, där man minst sagt kretsade som katten kring het gröt. Frågan om vilka de hotfulla grupper och förövare som skolbarnen berättade att de aktade sig för ställdes nämligen aldrig. Eller om den gjorde det så fick man åtminstone inte se barnens svar. Att döma av reaktionerna tycks en stor del av svenska folket, av egna erfarenheter av både verkligheten på gatan och medielogiken, vara övertygade om att de unga förövarna som inte nämns, inte är etniska svenskar.

Utan att fördjupa sig vidare i själva frågorna är det slående med vilken blandning av tondövhet och nervositet Public Service ofta närmar sig de känsligaste ämnena i vår svenska samtid. Samt hur ofta de i allmänhetens ögon landar helt fel, som i de ovan nämnda exemplen.

Kanske beror det delvis på att det uppdrag och den självbild man har blir svårare att leva upp till i en allt mer splittrad, eller om man så vill ”polariserad”, värld. Men kanske är det också så att Public Service, medvetet eller omedvetet, ser det som sin primära uppgift att bibehålla lugn och trevnad.

Man vill fungera som ”lägereld”, med Melodifestivalen, julvärdar, stora breda sportevenemang och underhållningsprogram. Problemet är bara att det här är väldigt svårt att sammanfoga med ett nyhetsmediums uppgift, som ofta är att sakligt och ärligt berätta om svårigheter och problem. Somliga av dessa problem kanske saknar en genomförbar lösning som de flesta dessutom skulle kunna acceptera. Sådant skapar själva motsatsen till trevnad.

Även när Public Service bjuder upp till debatt i olika program tar det ofta endera formen av underhållning eller av ett slags kontrollerad verksamhet där målet tycks vara att ägna ett ämne lite tilldelad tid från ”båda sidor” och sedan lägga det till handlingarna. Det är högst mänskligt; det är svårt att leva i en olöst, fundamental konflikt där mycket står på spel. Men om den konflikten ändå finns där måste ett nyhetsmedium våga se den i vitögat och vända på olika stenar. Man kan inte ha som första impuls att bevara lugnet, trevnaden och ”Sverigebilden”.

Vilka är vi, om hela vårt samhällsprojekt blir så förändrat att vi inte känner igen det längre?

Naturligtvis speglar Public Service, som allt omkring oss, vår samtid. Sverige har under efterkrigstiden, åtminstone på ytan, kunnat existera ganska mycket i ett slags utvidgad Saltsjöbadsanda. Allting som fallit utanför ramarna, eller utgjort en verklig opposition, har i stort sett kunnat hållas nere. Motsättningarna har kunnat hållas på en nivå som så att säga inte omöjliggör lägerelden. Nu har vi sedan ett par årtionden tillbaka gått in i en fas där vi inte verkar vara så säkra på att detta gäller längre. Det beror både på de stora omvälvningarna i världen och Sverige, och i den förändrade kommunikationsteknologin.

Det är många, både från insidan och utsidan, som beskrivit svenskarna som konsensussökande, konformistiska och kollektivistiska. Om man ser till hur vi organiserat vårt moderna samhälle och löst våra problem så tycks den bilden bekräftas. Men vilka blir vi om den identiteten inte längre går att upprätthålla? Vilka är vi, om hela vårt samhällsprojekt blir så förändrat att vi inte känner igen det längre?

Identitetskriser är skrämmande saker. Och om man som Public Service tycks göra, går omkring med tanken att man är både folkets uttolkare, uppfostrare och trygga lägereld på samma gång, så är det här minst sagt svåra tider. Det är kanske inte så underligt att de inte riktigt tycks veta hur de ska agera.