Damerna har kämpat om VM-titeln i fotboll sedan 1991. Av åtta finaler har USA vunnit hälften. Sverige är ett av sju länder som varit med hela vägen och nu gör sitt nionde slutspel.

Damfotbollens historiska bakgrund är problematisk jämfört med övriga bollsporter. Det fanns en växande aktivitet på området fram till 1920-talet. Men då blev man varse att damfotbollen inte sågs som en utveckling, utan som ett hot. I England förbjöd förbundet sina medlemsklubbar att upplåta spelplaner till damerna. I Tyskland stämplade något senare nazisterna damfotbollen som ”okvinnlig”. Därför förbjöds den. Två så pass tunga slag följdes upp av andra världskriget, en period då friska och arbetsföra kvinnor efterfrågades för skiftarbete i rustningsindustrin. Här talades det inte om någon ”okvinnlighet”. I USA blev tvärtom ”Rosie the Riveter” (Nitaren Rosie) ett mytologiserat ideal. Alla tider har sina ideal att leva upp till.

Sporten kom att repa sig under 1960-talet och det utmynnade i att frön såddes och slog rot. Länder som Västtyskland, Nederländerna, Österrike, Danmark, Italien och Tjeckoslovakien hade då organiserat damspel. Men man hade fortfarande ett starkt motstånd från respektive nationellt (herr-)förbund. Det engelska förbudet fanns till exempel kvar till 1972. Det bildades på rent affärsmässiga grunder en parallell organisation, FIEFF (Federation of Independent European Female Football), med fundament i Italien, där klubbarna var privatägda och professionella. FIEFF organiserade 1969 en Europacup för damlag, där Italien slog Danmark (klubblaget Femina) i finalen. Året därpå hade turneringens status höjts till ”VM”. Finalen, som spelades i Italien inför 50 000 åskådare, vanns av Danmark. Sedan höjdes ribban ytterligare. 1971 års ”VM”-final gick på Aztekastadion i Mexico City, en miljö som vant sig vid högklassig idrott (OS 1968, herrarnas fotbolls-VM 1970). Danskorna kom nu med ett landslag – bara en spelare kvar från 1970 – och finalslog Mexiko med 3–0. Det anmärkningsvärda var publiksiffran – 110 000 (utsålt).

Sensationellt. Men samtidigt allt annat än välkommet. Damernas internationella entré togs av fotbollens höga herrar mer emot som ett klipulver. Men det ledde dock till att verksamheten fick komma in i de befintliga nationella förbunden. Ett svenskt lag mötte Femina i Köpenhamn 1970, året därpå spelades en inofficiell landskamp mot Finland och 1973 spelades den första ”riktiga” landskampen, även den mot Finland. Nationellt genomfördes 1972 ett riksmästerskap som följande år blev till ett officiellt SM. Öxabäck, från Marks kommun i Västergötland, vann båda åren. Utvecklingen gick åt samma håll i övriga Europa. Åren 1982–84 spelades ett första EM med 16 deltagare där Sverige slog England i den tvådelade finalen. Även där räknades början som inofficiell, i och med att 16 deltagare bara var knappt hälften av UEFA:s medlemsnationer.

Med världsdelsmästerskapen som kvalturneringar kunde man under andra halvan av november 1991 genomföra det första världsmästerskapet.

Nu började det röra på sig internationellt. Världsdelsförbunden arrangerade dammästerskap med början i Asien 1975, följt av Oceanien 1983 och Europa 1984 samt de tre sista Afrika, Nord/ Mellanamerika och Sydamerika 1991. Då var alltså grunden lagd för en VM-turnering. Med världsdelsmästerskapen som kvalturneringar kunde man under andra halvan av november 1991 genomföra det första världsmästerskapet.

Sverige kvalade in som ”bästa förlorande kvartsfinalist” i EM (utslaget av Italien). Laget öppnade genom att förlora mot USA (2–3), slå Japan med 8–0 och besegra novisen Brasilien med en B-betonad uppställning (2–0). Tvåa i gruppen och kvartsfinal mot Kina. Pia Sundhage nickade in ledningsmålet efter tre minuter men missade senare en straff. Sverige var tillbakapressat av det bollskickliga och snabba hemmalaget men stod pall. Jag minns själv hur Kinas lag, sett genom skärmen på en gammal (och liten) tjock-tv, påminde om sjölejon i sin lediga och kvicka bollteknik. Sverige förlorade sedan semifinalen mot Norge (1–4) som i sin tur finalföll mot USA (1–2). Två saker värda att minnas: amerikanskan Michelle Akers vann skytteligan med 10 mål, vilket fortfarande är bästanotering för ett slutspel, och matcherna spelades ännu i 2x40 minuter, alltså fem minuter kortare halvlekar än på herrsidan.

Just USA var en ögonöppnare. Amerikanskorna hade spelat sina första landskamper så sent som 1985 (utan att imponera) och hade inget eget ligaspel. Spelarna hade kommit fram genom collegefotbollen. VM-året 1991 tog deras förbund ett nytt grepp och satte sitt landslag i internat. Det året spelade laget 28 officiella landskamper mellan april och november (vann 21).

VM-starten i Kina innebar ett omedelbart genomslag för turneringens status.

Det dröjde innan USA kunde etablera en egen damliga. Försök gjorde med WUSA 2000–2003 och WPS 2009–2012 men fotfäste etablerades först med National Women’s Soccer League 2013, som i dag har 12 medlemmar och nästa år får två nya. Under åren fram till 1999 samt 2004–2008 var det internat som gällde, ”landslaget fungerande som klubblag” med runt 25 landskamper per år, och den intensiva satsningen gav USA en skjuts och ett försprång genom etablerandet av spelarprofiler som, förutom att de var otroligt duktiga, gav ungdomsspelare världen över ett brett material av profiler att se upp till. I åtta genomförda dam-VM har USA segrat fyra gånger (1991, 1999, 2015 och 2019) och dessutom tagit medalj i de övriga fyra – har med andra ord aldrig varit utanför prispallen! Av sju genomförda OS-turneringar sedan 1996 har USA vunnit fyra.

VM-starten i Kina innebar ett omedelbart genomslag för turneringens status. Hemmalagets matcher och finalen lockade över 50 000 åskådare. Att Sverige blev fjärde lag blev en väckarklocka för dem som (utan att veta) trodde att vi var bäst. Under de följande åren hade Sverige att förhålla sig till i första hand USA, Norge och Tyskland.

1995 var Sverige arrangör. Sex miljoner i förlust (Fifa tog notan). Slog Tyskland och Japan i gruppspelet men föll mot Brasilien och blev utslaget av Kina i kvarten, på straffar. Norge mästare efter finalseger mot Tyskland.

1999 blev kommersiellt mera lyckat, med USA som arrangör och ett publiksnitt på över 38 000 åskådare. Sverige grupptvåa efter Kina och sedan utslaget av Norge i kvartsfinalen. USA finalslog Kina på straffar.

2003 fick USA ta över evenemanget sedan sars (smittsam lunginflammation) brutit ut hos tilltänkta värdarna Kina. Sverige gick till final efter att ha blivit grupptvåa bakom USA. Slog ut Brasilien (kvartsfinal, 2–1) och Kanada (semi, 2–1) innan de blågula, i sin hittills enda VM-final, fick vika sig i förlängningen mot Tyskland (1–2). Tyska Birgit Prinz skyttebäst med sju av sina sammanlagt 14 VM-mål.

2007 blev inte bra. Kryss mot Nigeria följdes av förlust mot USA och seger mot Nordkorea. Trea i gruppen och ut. Vann gjorde Tyskland efter 2–0 i finalen mot Brasilien. Marta (Brasilien) vann skytteligan på sju mål. Sammanlagt har hon 17 VM-mål, flest genom tiderna.

2011 överträffade det svenska laget låga förväntningar och kom hem från Tyskland med brons. Tre segrar i gruppspelet övertygade – särskilt den sista mot USA (2–1) , även om båda lagen var vidare före avspark. Stopp i semi mot Japan (1–3) men bronset räddat tack vare Marie Hammarströms praktmål i slutet mot Frankrike (2–1).

2015 gav tre svenska kryss i gruppspelet (Nigeria, USA, Australien) och en kyss i kvarten (Tyskland 1–4). Sverige var enda lag som luggade blivande mästarna USA på poäng. Amerikanskan Carli Lloyd gjorde två finalmål och delade skyttetiteln med Tysklands Celia Sasic (6 mål).

2019 kom Sverige till VM som nionderankat, var ett av sju europeiska lag i kvarten där man (äntligen) slog ut Tyskland (med 2–1) men stupade sedan i semi mot Nederländerna, som spelade in matchens enda mål i förlängningen. Bronset blev Sveriges efter 2–1 mot uppåtgående England efter tidiga mål av Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.

VM-historien handlar om åtta slutspel med sammanlagt 36 olika deltagarländer. Men årets slutspel är samtidigt det första med hela 32 deltagare. Deltagarantalet har höjts stegvis, från 12 (1991, 1995) till 16 (1999–2011) och sedan till 24 (2015, 2019). Den som har koll på turneringsformerna noterar att VM fyra gånger har spelats i ”mardrömsformaten” 12 respektive 24 lag, där förutsättningen varit att två eller tre lag gått vidare från varje grupp, med all den ångest det innebär inför målskillnadsräknande och liknande. (Det har även förekommit på herrsidan 1982–94.) Med 32 deltagare är det glasklart att de två bästa i varje grupp avancerar. Det innebär också att vi denna gång har åtta slutspelsdebutanter – Filippinerna, Haiti, Irland, Marocko, Panama, Portugal, Vietnam, Zambia – och de är med ett undantag (Portugal och Vietnam) seedade i var sin grupp. Det är faktiskt bara Sveriges grupp (G) som saknar ett nykomlingslag (och en given jumbo). Vi kan också notera att Danmark, senast synligt i dessa sammanhang 2007, är tillbaka.

Sverige har i VM letts av sex förbundskaptener: 1991 (brons) Gunilla Paijkull, 1995 Bengt Simonsson, 1999 och 2003 (silver) Marika Domanski Lyfors, 2007 och 2011 (brons) Thomas Dennerby, 2015 Pia Sundhage, 2019 (brons) och 2023 Peter Gerhardsson.

Blågult ligger på fjärde plats i VM:s maratontabell efter USA (126 poäng), Tyskland (95) och Norge (76). Sverige har spelat 40 matcher, vunnit 23, spelat oavgjort i 5 och förlorat 12 med målskillnaden 71–48 och 74 inspelade poäng. 

Fakta VM genom tiderna