Centralbankerna borde vid det här laget känna till att man inte kan förena negativa räntesatser och låga obligationsräntor med stark tillväxt. Det är antingen eller. Centralbankerna har till varje pris valt låga obligationsräntor, trots alla tecken på en kommande stagnation, vilket skapar enorma problem och rent skadliga incitament.
Drivet av tekniksektorn är det inte förvånande att marknaden har stigit kraftigt, efter att tidigare ha gått ner på grund av oro kring takten i den ekonomiska tillväxten. Effekten från olika stimulanspaket blir allt kortare, något som tydliggjordes av de svaga siffrorna för industriproduktionen nyligen. USA:s inköpschefsindex stannade på 60,1 i juni, vilket var klart lägre än förväntat, just i den sektor där återhämtningen borde vara som starkast.
Intressant nog sjönk de europeiska marknaderna kraftigt efter att Europeiska centralbanken lugnt kommunicerade en förändring av sitt inflationsmål som skulle tillåta att tvåprocentsgränsen överskrids, utan ändring av sin riktlinje. Vad säger allt detta oss?
För det första visar placeboeffekten från stimulanspaketen upp en kortare påverkan. Biljontals dollar spenderas och skapar en liten positiv effekt som varar i mindre än tre månader, men lämnar en enorm skuld efter sig.
För det andra blir centralbankerna alltmer fientliga mot stater som inte tyglar budgetunderskotten och implementerar strukturella reformer. Oberoendet hos de monetära myndigheterna har länge ifrågasatts, men nu har det blivit tydligt att regeringarna använder lösa riktlinjer som ett verktyg för att undvika strukturella reformer, inte för att köpa tid. Ökade räntor på statliga obligationer ihop med en kvarhängande inflation på icke reproducerbara varor och tjänster innebär stagnation förenat med högre priser, vilket är ett dåligt tecken för den övergripande ekonomin.
För det tredje, och det mest oroväckande: Marknadsaktörerna känner till detta och tar allt större risker i vetskapen om att centralbankerna inte kommer att göra åtstramningar. Detta leder till en bräckligare miljö och extrema nivåer av självgodhet.
Sektorer med högre mervärden har gått in på kapitalmarknaden, vilket visar att återhämtningen redan har prisats in och att risken framöver är lägre marginaler och dålig tillväxt. Samtidigt har de som brukar dra nytta av det konstanta låga ränteläget stigit till nya höjder.
Trots ratingföretagens oro över det stigande antalet underprissatta obligationer finns det en extrem självgodhet bland investerare som söker avkastning, och de köper skräpobligationer i högre takt än någonsin, trots allt fler konkurser.
Centralbankerna rättfärdigar detta beteende med synsättet att inflationen är övergående, men ignorerar då riskerna för ökade priser även om hastigheten för prisökningen saktar ned. Om priserna på mat och energi stiger med 30 procent och sedan sjunker med fem procent så är det inte ”övergående” för konsumenter som får lida av prisökningar på saker de köper varje dag. De som påverkas mest negativt är fattiga och personer med låga inkomster eftersom de inte får ta del av effekten från stigande priser på tillgångar.
Ihållande inflation och missriktade fiskala och monetära strategier är ingen väg till tillväxt utan till stagnation och skulder.
Än så länge tror centralbankerna att deras riktlinjer fungerar eftersom aktie- och obligationsmarknaden är fortsatt stark. Det är som att ge mer vodka till en alkoholist eftersom han inte har dött av skrumplever ännu. Låga obligationsräntor och stora mängder lån med negativa utlåningsräntor är inte ett tecken på monetär framgång, utan påvisar bara den stora klyftan mellan marknaden och den reala ekonomin.
Centralbankerna har redan uttryckt att de kommer att fortsätta med sina ytterst slapphänta riktlinjer, oavsett vad som händer med inflationen inom ett till ett och ett halvt år. För konsumenterna innebär det mycket tid för att försvaga köpkraften från löner och besparingar. Det är möjligt att marknaden fortsätter belöna högt risktagande, men det är inget som borde ignoreras och än mindre hyllas. Extremt risktagande kommer att ges skulden för nästa kris, som alltid, men orsaken till det extrema risktagandet – många års slapphänt monetär politik – kommer inte att upphöra. I stället kommer detta att användas som lösning om marknaden skulle kollapsa.
Centralbankerna borde redan ha genomfört åtstramningar, och om de tror att låga räntor på statsobligationer stöds av grundläggande faktorer, låt då marknaden bevisa det. Om negativa nominella och reala räntor är berättigade på grund av utfärdarens soliditet, varför behöver då monetära myndigheter köpa upp 100 procent av det som utfärdats? Verkligheten är mycket mer skrämmande. Om centralbankerna började strama åt skulle räntorna på statsobligationer stiga till nivåer som skulle få många länder med budgetunderskott att skaka.
Genom att hålla räntorna artificiellt låga lägger därför också centralbankerna grunden för större skulder, lägre produktivitet och svagare tillväxt – receptet för undanträngningseffekt, överkapacitet och stagnation.
Daniel Lacalle är chefsekonom vid hedgefonden Tressis och författare till böckerna Freedom or Equality, Escape from the Central Bank Trap och Life in the Financial Markets.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
