Jan Blomgren: Sverige låter utländska intressen producera och använda energin i landet på mycket förmånliga villkor. Kostnaderna läggs på de svenska elkunderna. Vad är poängen med att frivilligt göra vårt land till en koloni?

Kolonialismen innebar att i första hand europeiska länder skaffade sig landområden i Afrika och Asien med naturtillgångar man saknade i hemlandet. Detta system tvingades på kolonierna i fråga med vapenmakt.

Så länge systemet fungerade var det en förträfflig affär för kolonialmakterna och ett mindre lyckat arrangemang för kolonierna. De senare blev av med sina naturtillgångar till ringa eller ingen ersättning, med begränsade möjligheter att utveckla sina länder.

Nästan alla kolonier avvecklades efter andra världskriget, av det enkla skälet att kolonialmakternas ekonomier blev så hårt ansträngda av kriget att de inte längre orkade att upprätthålla kontrollen över sina kolonier. Nyligen har kolonialismen uppstått i ny tappning, men i en kanske oväntad del av världen, nämligen Sverige. Nej, Sverige har inte blivit en kolonialmakt, vad än förvirrade akademiker vid Södertörns högskola förfäktar. Sverige har blivit en råvarukoloni för andra länder. Märkligt nog har ingen tvingat oss med vapen – vi har etablerat detta system självmant.

Varför är ett statligt kinesiskt kärnkraftsbolag storägare av vindkraft i Sverige?

Den huvudsakliga råvaran andra länder får från kolonin Sverige är elektrisk ström. Det handlar i första hand om två olika system, dels vindkraft, dels serverhallar.

Sverige har genomfört en snabb utbyggnad av vindkraft. Kostnaderna för denna utbyggnad har i hög grad finansierats med elcertifikat, ett system som infördes 2003. Systemet innebär att den som producerar förnybar el får ett certifikat för varje producerad megawatttimme. Elkunderna (i det här fallet elhandelsföretag) är skyldiga att köpa en viss mängd elcertifikat i förhållande till sin totala användning. Därigenom får producenter av förnybar el en extra intäkt förutom själva elförsäljningen. Systemet fick önskad effekt i form av en kraftig utbyggnad av vindkraft 2016–2020. Målet till 2030 uppnåddes redan 2020. Elcertifikat för stöd till ny elproduktion har sedan de infördes kostat i runda tal 50 miljarder kronor.

I dag ägs ungefär 70–80 procent av vindkraften i Sverige av utländska intressen. Därmed har bortåt 40 miljarder av de belopp svenska elkunder tvingats att betala på sina elräkningar gått till att subventionera utländska företags vindkraftverk i Sverige. Den el som produceras går i stor utsträckning på export.

Det är något ironiskt att den enskilt största ägaren av vindkraft i Sverige är det kinesiska statliga kärnkraftsbolaget CGN. Varför i hela fridens dagar skulle ett statligt kinesiskt kärnkraftsbolag bygga vindkraft i Sverige? Det finns flera förklaringar.

Subventionen av byggandet via elcertifikaten är den första. Nästa anledning är att vindkraften kostar stora summor förutom själva vindkraftverket. Vindkraft kräver omfattande utbyggnad av elnätet, och skapar dessutom obalanser i samma elsystem. Kostnaderna för att bygga nät och att stabilisera elnätet är omfattande, ibland nästan lika stora som själva kraftverket. Dessa extra kostnader behöver inte exploatörerna bekosta, utan de läggs på räkningen för elnät. Därmed drabbar dessa kostnader inte den som slutligen använder elen utomlands, utan hela kostnaden tas av svenska elkunder. Svenska kunder subventionerar alltså export av vindkraftsel, både då den byggts och senare då verket producerar.

Detta sker ofta inte i moderbolagets regi, utan man registrerar ett svenskt dotterbolag. Det finns inga lagkrav på att fondera medel för framtida kostnader för avveckling. Det finns rekommendationer, och en del företag fonderar medel i det egna bolaget, men om företaget går i konkurs försvinner medlen. Vill man måla fan på väggen kan man konstatera att det är drömläge för utländska ägare att köra verken så länge det lönar sig, och sedan försätta det svenska dotterbolaget i konkurs. Då kan man skyffla över kostnaderna för rivning och återställande av naturen på de svenska skattebetalarna.

Med risk att bli betraktad som domedagsprofet kan man även konstatera att denna obalans i kostnader riskerar att öka ytterligare med expanderad vindkraft. Vindkraft är i grund och botten en nischteknologi. Eftersom den inte levererar el pålitligt är den inte lämpad för att utgöra basen i ett energisystem. Energin behövs dygnet runt, året runt, och inte vid den begränsade del av tiden vinden behagar blåsa. Eftersom el inte kan lagras i nämnvärd omfattning krävs att det finns annan produktion som kan täcka upp för den majoritet av tiden vindkraftverken levererar under full kapacitet. Denna självklarhet har man dock bortsett från i beslutsfattandet i ett flertal länder i västvärlden, av ideologiska eller politiskt taktiska skäl.

Om vindkraften uppgår till några procent av den totala elförsörjningen är kringkostnaderna begränsade. Vindkraften kan då utnyttja att befintligt elnät oftast är byggt med vissa marginaler, och det krävs inte omfattande förstärkningar av nätet. Likaså är behoven små av teknik för att motverka de obalanser vindkraften skapar.

När man passerat den punkt då redan gjorda investeringar i elsystemet räcker för att hantera vindkraftens opålitliga natur ökar kostnaderna snabbt, och accelererar med ökad installation av vindkraft. Då måste man bygga ny elöverföring, och detta handlar om mycket stora summor.

Få verksamheter i samhället är så väl lämpade för storskalighet som elproduktion med tillhörande överföring. Det finns hos delar av det politiska spektret en felaktig fördom om att småskalighet per definition är bra när det gäller energi. Man svänger sig gärna med begrepp som småskalig och närproducerad och tar för givet att detta med automatik är miljövänligt, vilket är ungefär så långt ifrån sanningen man kan komma när det gäller el.

Den billigaste lösningen är att ha all elproduktion på ett fåtal platser. Man producerar mycket el vid varje produktionsanläggning och sedan distribueras den ut till användarna i ett system som liknar blodomloppet; först en kraftig ledare som snart grenar upp sig i ett fåtal lite mindre, vilka gradvis grenar ut sig i allt finare grenar. I ett idealt fall innebär detta att kraften flyter enbart i en riktning i varje ledare, från produktion ut till användning.

Om man i stället har många mindre anläggningar utspridda i geografin blir kostnaderna för nätet radikalt högre. I ett sådant system måste man ha ett stort antal lite mindre ledningar, och ledningarna måste dessutom klara transport i båda riktningar.

I ett elsystem har man de största relativa variationerna i de klenaste ledningarna. Eleffekten till ett enstaka hus varierar kraftigt inte bara över året, men även över dygnet. Att starta en tvättmaskin eller spis kan göra stor procentuell skillnad på elanvändning i ett hus, men den totala elanvändningen i hela det område huset ligger i varierar inte lika kraftigt procentuellt eftersom inte alla tvättar och lagar mat samtidigt. Det innebär att ledningen till området inte behöver klara lika stora relativa variationer som ledningen till enstaka hus. Detta gör att mängden metall i ledaren per mängd överförd energi blir större i klenare ledningar.

Dessutom behöver energin kunna röra sig i båda riktningar i många ledare i ett distribuerat system. Det kräver dels kraftigare ledare än vid enkelriktad trafik i ledningarna, dels mer komplicerade styrsystem. Detta leder i sin tur till att den totala mängden naturresurser som behövs för att distribuera el blir större i ett decentraliserat system. Med andra ord, det blir dyrare och har större påverkan på miljön.

Utländska storföretag får skövla svensk natur men slipper betala skatt i Sverige.

Hittills har vi inte tagit med vilken teknologi som används för att skapa el, bara hur den är placerad geografiskt. Om vi dessutom inför produktion som inte går att planera (läs: vind och sol) ökar kostnaderna för elnätet radikalt. Sådan produktion måste per definition vara distribuerad, eftersom inflödet av energi i form av vind och solljus är väldigt utspritt, och då måste produktionen spridas över stora ytor.

Till detta kommer att varje anläggning bara producerar en begränsad del av tiden vilket ökar antalet anläggningar. Som lök på laxen har vi det faktum att produktionen inte går att planera, och då behövs ytterligare kapacitet i elnätet, eftersom vi på kort varsel kan bli tvungna att skicka el nya och långa sträckor. Som vi sett i exemplet med elanvändning i ett hushåll kontra en stad innebär kraftiga variationer i användning att man behöver mer ledningskapacitet per total mängd överförd el.

OECD har utrett kostnaden för elnätet med dels centraliserad, dels distribuerad elproduktion. Det visade sig att kostnaden för att bygga ett elnät för centraliserad produktion typiskt är ungefär lika stor som kostnaden för att bygga själva elproduktionen. För distribuerad produktion kostade elnäten typiskt tre gånger mer än själva produktionen. Här har vi det huvudsakliga skälet till att utländska investerare gärna bygger vindkraft i Sverige; de betalar bara byggkostnaden för produktionen, medan den högre kostnaden för tillhörande elnät betalas av de svenska nätkunderna.

Nästa koloniala verksamhet utgörs av serverhallar. Regeringen har lockat hit Facebook, Amazon, Google och Microsoft att bygga serverhallar, mot löfte om kraftig rabatt på elskatten. Företagen fick under fjolåret 97 procent rabatt på elskatten. Man kan bara spekulera om varför dessa företag får sådana förmåner. Kan det möjligen handla om att regeringen vill måla upp en bild av att Sverige ligger i den teknologiska framkanten, och är ett attraktivt land att investera i? Man kanske inbillade sig att detta skulle leda till omfattande arbetstillfällen, men detta har i så fall visat sig stanna vid fromma förhoppningar. Det handlar bara om några hundra personer, i stor utsträckning inom bevakning och liknande. De specialiserade högnivåjobben flyger man in utländska experter till.

Det är inte helt lätt att få fram en sammanställning av elanvändningen hos dessa hallar. En sammanvägd bedömning av ett flertal källor ger vid handen att redan i dag drar serverhallar el motsvarande ett kärnkraftsblock, ansökningar motsvarande ett till är godkända, och ansökningar motsvarande ytterligare två är under behandling. Som jämförelse har Sverige i dag totalt sex kärnkraftsblock i drift, vilka tillsammans ger drygt 30 procent av Sveriges el.

Det handlar alltså om så stora mängder el att det påverkar elpriset för alla Sveriges elanvändare. Energiforsk utredde nyligen konsekvenserna på elpriset av nedläggningen av Ringhals två reaktorer, och kom fram till att elpriset under vintern kunde ha varit 30–50 procent lägre om dessa två reaktorer varit i drift. Effekten på priset av att serverhallar drar el motsvarande två reaktorer blir densamma. Utan dessa serverhallar kunde elpriserna ha varit radikalt lägre i landet. Sverige ger alltså skattesubvention till utländska megaföretag, med konsekvensen att svenska medborgare får kraftigt högre elpriser. Det handlar om tiotusentals kronor per år för en genomsnittlig svensk familj. De multinationella jätteföretagen gör enorma vinster på detta, men betalar inte skatt på den vinsten i Sverige.

Sammanfattningsvis: Utländska storföretag får skövla svensk natur för att göra vinster de slipper betala skatt för i Sverige, och Sveriges invånare tvingas att betala dyrt för detta. Regeringen har nyligen offentliggjort planer på att kraftigt öka takten i kolonialiseringen av Sverige, genom massiv exploatering av vindkraft till havs, med ännu högre kostnader för landets invånare. Vad är poängen med att göra Sverige till en koloni för energi?

Jan Blomgren - Professor i tillämpad kärnfysik, författare och debattör 

Kontakta skribenten: [email protected]