Rasismen är ett gift i vårt samhälle!” Så uttalade sig Jonas Sjöstedt, den tidigare partiledaren för Vänsterpartiet, under ett torgmöte i Umeå förra veckan, vilket möttes av eldiga applåder. En annan kan emellertid fråga sig vad detta urvattnade uttryck signalerar i dag, år 2022, när alla de större partierna redan till synes har släppt det.
Har ordet ”rasist”, i den politiska debatten, blivit såsom en kontrarevolutionär stämpel i stil med ”godsägare” eller ”borgare”, som tillämpades av ivriga proletärer i det forna Sovjetunionen och Kina? Talet om klasskampen har numera ersatts av andra fronter; förtryckarna och offren har ändrat kategori och retoriken har blivit mer utstuderad och använder, med detta syfte i åtanke, en jargong som på ytan inte väcker anstöt hos vanligt folk.
Spetsfundiga distinktioner och entydiga termer som inte får ifrågasättas tillgrips för att på ett lågintensivt sätt undergräva motståndarsidan och deras anseende. Medan de etablerade partierna allt mer möts i mitten har de extrema utliggarna i vänsterns och högerns väljarbas i ökande grad fångats upp av Alternativ för Sverige eller Partiet Nyans. De förmenta rasisterna och islamisterna har hittat nya hemvister i den politiska periferins skuggzoner, och är som de alltid kommer vara: en högljudd minoritet.
