En ny tid står för dörren. En framtid som endera kan vara ljus och hoppfull, eller mörk och full av förtvivlan. Många svenskar öppnar sina ögon, tittar sig omkring i gryningens töcken och det blir alltmer påtagligt för dem att utvecklingen har gått åt helt fel håll: skenande elpriser, asyl- och bidragsfusk, vårdköer, samt rekordmånga dödsskjutningar som drar allt närmare husknuten. Vad behöver förändras?
Valet är en halv vecka bort, och högerblocket, som utmanar Socialdemokraternas status quo, hoppas på att spränga 51-procentsvallen i valet den 11 september och därmed hamna i majoritet. I en mätning av Sentio åtnjuter Sverigedemokraterna större stöd än Moderaterna och S, men både Kristdemokraternas Ebba Busch och Moderaternas Ulf Kristersson står fast vid att ingen regering med SD kommer på fråga. Liberalernas Johan Pehrsson instämmer.
I en intervju med Succépodden i förra veckan beskrev Jimmie Åkesson hur SD, innan pandemin, hade utmanat de två största partierna i ett flertal mätningar men att någonting hade hänt: M och S hade börjat låta som SD, och återkrävde därmed en del av de missnöjesväljare som satt på stängslet; de som inte sökte drastiska förändringar, men som likväl ansåg att en stramare migrationspolitik var nödvändig.
SD var och är politikens svarta får, och sannolikt kvarstår den stämpeln, även om de blir största parti.
Sverigedemokraterna är nu inne i en ny fas, som ett stort parti och en del av ett block som försöker genomdriva ett paradigmskifte i politiken. Emellertid, SD var och är politikens svarta får, och sannolikt kvarstår den stämpeln även om de blir största parti den 11 september, och vänsterblocket kommer inte sluta använda sig av sitt kulturmonopol, samt alla tillgängliga medel, för att undergräva oppositionen.
”Vi har nått den kritiska punkten”, menar Åkesson, där svenskar omsider vågar säga som det är, det är inte lika farligt att vara sverigedemokrat numera, och även inne på TV4 och SVT:s redaktioner finns det med största sannolikhet de som kommer välja en annan röstsedel i år.
Alla kulturer måste ha sina provokatörer; de som ifrågasätter djupt inrotade föreställningar, likt bromsar som biter en blaserad maktelit som har slutat utöva självkritik. Endast som outsider kan någon genomdriva ett paradigmskifte, och från Sokrates tid fram till våra dagar har de som gått emot strömmen hatats av det gamla gardet, vilka betraktar dem som ett hot mot deras status quo. Men, det är så demokratin vitaliseras.
Konformitet kan vara kvävande, och när alla partier tvättar sig i samma balja tycks det efterhand svårt att urskilja nyanser. Ingen kan stå emot tidens anda, och under stort tryck stöps till slut alla i samma form. Det är oundvikligt, och därför kan det tyckas som att det periodiskt krävs en infusion av nytt blod. I själva verket har SD redan förändrat mycket, då de andra partierna, oavsett vad motivet må vara, nu tvingas att anamma SD-politik om de ska förbli relevanta.
Kontakta skribenten: [email protected]
