Jag springer, oftast lagom mycket men ibland lite för mycket. Nu sitter jag här hemma och masserar mina ömma överansträngda ben, i väntan på bättre tider. Men snart är jag ute på vägarna igen, stolt och lycklig.

Under idrottslektionerna i skolan kände jag mig alltför sällan duktig. Men när vi hade löpning på schemat, då satte jag fart! Läraren brukade instruera oss att ta ett eller två varv runt Ängö, där två varv är fem kilometer. Det fanns alltid ett par riktiga spurtare i klassen samt några mer långsamma, ointresserade typer som i stället valde att gå. Själv befann jag mig någonstans i mitten av spektrat. Jag hyste en smygönskan om att börja löpträna, men den hade inte hunnit blomma ut än. Därför kan jag inte heller påstå att jag var särskilt snabb runt banan. Men jag joggade ändå båda varven och kicken av stolthet när jag tog mig i mål var fantastisk. Den fick mig att så småningom börja träna på allvar. 

Det är för mig en av de bästa känslorna, att känna hur jag får bättre kondition, får starkare muskler och slår mina personliga rekord. Kanske bottnar en del av lyckokänslan i att jag får känna mig duktig. Att springa ger mig samma lyckokänslor som att skriva på min bok, som att vattna buskarna i trädgården och se dem växa eller som att kela med katten medan han spinner i mitt knä.