Krönika: Syndafloden och vad den säger oss i dag

Traditionell kultur: Myten som varningstext

Människor önskade det inte, ville det inte, och bara en – med sin familj – förutsåg det. Noas ark på berget Ararat av Simon de Myle, 1570. Foto: Public Domain


Ingen myt – om det nu är en myt – är antagligen mer relevant i dag än myten om syndafloden som ska ha raderat ut nästan hela mänskligheten vid någon tidpunkt långt tillbaka i jordens historia.


I fallet syndafloden råder viss tveksamhet huruvida det är en myt eller om den verkligen inträffade i historien, eftersom praktiskt taget alla kulturer och raser tycks ha något minne av denna händelse; de gamla assyrierna, egyptierna, babylonierna, grekerna, kineserna, aboriginerna och många fler. Den enda kultur jag känner till som inte har en syndaflodsmyt är ironiskt nog den japanska, med tanke på det nuvarande utsatta läget nära kontinentalplattor.

Den assyriske kung Assurbanipal (668 f.Kr.– 627 f.Kr.), vars största bidrag (enligt honom själv) var biblioteket i Nineve, vilket hittades och grävdes ut på 1800-talet, skrev att han bemästrade alla typer av skrifter, inklusive ”mörkt akkadiskt språk som är svårt att använda på rätt sätt”; och sedan tillägger han: ”Jag roade mig med att läsa stenar inristade innan översvämningen.”

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 199 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill!