När de första regionerna bildades i början av nittiotalet – i Skåne och Västra Götaland – tog samtidigt försämringen av Sveriges sjukhus på allvar fart, med två nya regioner i täten. Ett av huvudspåren var, underligt nog, att säga upp så många som möjligt med kortare utbildningar; undersköterskor och läkarsekreterare var särskilt heta villebråd.

På den tiden deltog jag vid ett personalmöte på operationsavdelningen i Kalix. Några ville, inspirerade av den nationella trenden, att bara operationssköterskor – två på varje sal – i fortsättningen skulle bemanna avdelningen. Men bara på operationssidan. Narkossköterskorna ville fortsätta som förut.

Efter en stunds diskussion räckte jag upp handen – ”vilka ska i fortsättningen städa har ni tänkt?”