Krönika: Elegi över skadad elförsörjning

Energi: Elkrisens orsaker

Att ersätta kärnkraften med vindkraft har lett till ett antal negativa följder för Sverige, menar krönikören. Foto: Johan Nilsson/TT


Sverige hade på 1980-talet kanske världens starkaste elsystem. Vattenkraft och kärnkraft utgjorde två ungefär jämnstarka stöttepelare, och kraftvärme gav värdefulla bidrag på vintern. Systemet var redan då väsentligen koldioxidfritt, hade goda miljöegenskaper och försåg landet med billig och pålitlig el.

Sedan dess har politiska krafter verkat för att ersätta kärnkraften med vindkraft. Resultatet ser vi i dag med skyhöga elpriser och risker för roterande bortkoppling i vinter. Visst finns det vinnare på denna förändring (exempelvis tillverkare av vindkraftverk), men listan över förlorare är mycket längre.

Miljön förlorade. Vi har förlorat ren och hållbar elproduktion som koncentrerades på fyra små platser i landet och därmed tog väldigt lite yta i anspråk. I stället har stora skogar i norra Sverige blivit industrilandskap med hundratals vindkraftverk som är ungefär lika diskreta som Eiffeltornet. I vilken mån de sänker de närboendes livskvalitet av estetiska skäl är en bedömningsfråga. Det är dock väl belagt att boende nära kärnkraftverk är betydligt mer positivt inställda till sitt kraftverk än boende nära vindkraftsindustrier. Här kan det säkert spela in att kärnkraftverk erbjuder arbetstillfällen i radikalt högre utsträckning än vindkraft.

Svenska folket gör bäst i att bereda sig på minst tio hårda år framöver.

Oavsett vad man anser om förträffligheten hos vindkraftsindustrier kan man konstatera att miljöeffekten blivit negativ; hade man låtit de redan byggda kärnkraftverken fortsätta utan att motarbeta dem hade vi inte behövt bygga dessa vindkraftverk över huvud taget.

Klimatet förlorade. Sverige hade större potential att exportera baskraft innan senaste sekelskiftet än i dag. Sådan export av baskraft hade potential att trycka ut fossil elproduktion, med stora vinster för klimatet. I vår närhet har vi ett flertal länder med mycket stora utsläpp av klimatskadliga gaser i sin elproduktion; Estland har tre gånger större utsläpp per person, medan Tyskland och Polen har dubbelt så stora utsläpp per person som Sverige.

Ersätts planerbar klimatsmart el med motsvarande mängd el som inte går att lita på får man inte samma positiva klimateffekt. Då krävs i stället någon annan typ av elproduktion under den stora del av tiden vindkraften inte producerar effektivt. I många länder använder man fossil gaskraft för att täcka behoven under den tiden, med resultat att introduktion av vindkraft kan öka utsläppen av klimatskadliga gaser.

Ytterligare en faktor att begrunda är att både kärnkraft och vindkraft har sina största bidrag till klimatutsläpp när de byggs, medan bidragen från driften är extremt små. I båda fallen handlar det om klimateffekter av betongtillverkning och liknande. Det bör framhållas att båda energislagen har små effekter jämfört med dem som släpper ut klimatgaser under drift. Eftersom kärnkraften byggdes först innebär det att avveckling innan verken nått sin tekniska livslängd för att ersättas av att man bygger annan produktion är ett stort slöseri ur klimatsynvinkel. Hade man behållit kärnkraften och byggt vindkraft för export för att trycka ut kolkraft i andra länder hade man kunnat få samverkan i stället för motsättningar mellan dessa två klimatsmarta tekniker.

Framtiden förlorade. Det finns en stark vilja att minska utsläppen av klimatskadliga gaser, i första hand koldioxid, i olika industritillämpningar och i transporter. Alla föreslagna koncept kräver stora mängder el till att driva elbilar eller till att producera vätgas för industribehov. Sammantaget handlar det om att öka Sveriges totala elproduktion med mellan 30 och 100 procent. För att dessa satsningar ska kunna gå att genomföra krävs el dygnet runt, året om. Vi har avvecklat stabil och planerbar elproduktion motsvarande vad som krävs för att ta oss en bra bit på vägen mot dessa mål, och ersatt den med elproduktion som inte går att planera. Därmed har vi ett betydligt sämre utgångsläge att klara klimatutmaningarna.

Elnätet förlorade. Vi hade för fyrtio år sedan ett elnät som låg i världseliten, kanske rent av på första plats. I dag har vi lägre kapacitet att överföra el inom landet än då.

Basindustrin förlorade. Sverige lever i hög grad på basindustrier: trä, papper, stål, kemi, verkstadsföretag. Sverige är också ett land vars välstånd i mycket hög utsträckning byggs av exportsektorn. Processindustrier står för nära en tredjedel av alla exportinkomster. Nästan alla dessa industrier är stora användare av el, och att ha säker tillgång till el till ett internationellt konkurrenskraftigt pris är en mycket viktig faktor i valet var produktionen ska läggas. Vi riskerar nu omfattande utslagning av svensk basindustri.

Samhällsekonomin förlorade. Runt 2015 började rapporterna komma in om att företag nekats att etablera ny verksamhet eftersom det inte fanns tillräckligt med el, och under de fem åren sedan dess har detta gått från ett exotiskt nyhetsinslag till att vara det nya normala. Nu är situationen att stora industriinvesteringar går om intet på grund av brist på el. I skrivande stund utreder man om det alls går att bygga nya tunnelbanelinjer i Stockholm – det kanske inte finns el till att driva tågen den dag spåren är lagda. Samma sak gäller det planerade fyrspåret för Sveriges mest trafikerade järnväg, mellan Uppsala och Stockholm. En tidigare energiminister gjorde brandkårsutryckningar för att kringgå den egna politikens konsekvenser, samtidigt som det officiella budskapet är att vi inte har brist på el, bara på kapacitet att överföra den. Detta argument är ungefär lika tröstande som att upplysa den som håller på att dö av törst att det inte alls är brist på vatten – det är bara omöjligt att få hit det.

Politiken förlorade. Energifrågan är fullkomligt central i ett modernt samhälle. Finns det inte el rasar samhället som ett korthus i blåst. Att ägna sig i decennier åt att behandla denna samhällets grundbult som ett spel för tillfällig röstmaximering har inte ökat respekten hos väljarna för politiken som helhet. Vill man öka politikerföraktet är tankeförbudslagar och omfattande slöseri med skattemedel en utmärkt strategi.

Skattebetalarna förlorade. Sverige har förlorat inkomster och kastat bort skattepengar till ingen nytta. Totalt sett handlar det mycket lågt räknat om 1 000 miljarder kronor – hittills, tvingas man tillägga.

Demokratin förlorade. Folkomröstningen 1980 har av forskare utsetts till den näst sämsta i världshistorien. Den uppvisade alla tecken på att enbart handla om maktspel, medan sakfrågan spelade en underordnad roll. Att politikerföraktet ökade som konsekvens hade varit lätt att förutse – om man inte hade varit naiva.

Grundlagen förlorade. Lagrådet består av erfarna domare från Högsta domstolen och har till uppgift att granska om nya lagar strider mot grundlagen. Den så kallade tankeförbudslagen som stiftades i syfte att förbjuda ny kärnkraft underkändes av Lagrådet eftersom den inte gick att förena med yttrande- och tryckfriheten. Det struntade den dåvarande regeringen i, och körde för första gången någonsin över Lagrådet. Med tiden har bristen på respekt mot grundlagen ökat rejält, och de senaste åren finns flera fall på kort tid då man helt sonika struntat i kritik från Lagrådet.

Problemen har orsakats av en cocktail av inkompetens, önsketänkande och fanatism.

Hur hamnade vi här?

Ett av mina talesätt i livet är att åtminstone 99 procent av alla gånger man tror att det handlar om en konspiration är förklaringen vanlig inkompetens. Min uppfattning är att nedbrytningen av elsystemet inte är ett dramatiskt undantag från denna regel, utan har orsakats av en cocktail av inkompetens, önsketänkande och fanatism – en tämligen förödande blandning.

Vi kan studera dessa tre i omvänd ordning, och börjar med fanatism. Den dominerande motivationen till misshandeln av elsystemet stavas rädsla för kärnkraft. Kärnkraft är väsentligen den enda teknologi som människan någonsin uppfunnit vilken uppfyllt en nollvision, med civilt jetflyg på god väg att uppfylla samma vision. Lättvattenreaktorer – den teknologi vi använder i Sverige – har inte orsakat ett enda direkt dödsfall i civil användning. Ändå är denna teknologi i fokus för många människors rädsla, så till den milda grad att man är beredd till stora uppoffringar för att avveckla den.

Det har ibland spridits en felaktig bild i samhällsdebatten att politiker utreder frågor in absurdum. När det gäller energifrågor är situationen den omvända. Man utreder alldeles för lite innan man fattar beslut. Inför det senaste stora energipolitiska beslutet 2016 gjordes inga utredningar värda namnet av konsekvenserna. Det hade räckt med att lyfta luren till en handfull kunniga personer för att förstå att man kokat en häxbrygd av oförenliga ambitioner, men målet var att lösa politiska knutar, inte att förse landet med energi. Sakkunskap om verkligheten fick ge vika för önsketänkandet, liksom så många gånger under de senaste fyra decennierna.

Jag tror inte för ett ögonblick att de inblandade haft ambitionen att skada landets elförsörjning. Jag tror inte heller att de haft som mål att skada miljö, välfärd och ekonomi. Resultatet av beslutsfattares inkompetens, fanatism och önsketänkande under lång tid har dock resulterat i att det som i mitten av 1980-talet var kanske världens starkaste elsystem i dag är i betydligt sämre skick än det var då.

I detta skeende har naivitet spelat en avgörande roll. Man kan identifiera en hel rad underskattningar:

• Man har underskattat behoven att underhålla elnäten och expandera deras kapacitet. Denna underskattning gäller både nationellt och lokalt.

• Man har underskattat hur snabbt vindkraft skulle byggas när man gav de starka ekonomiska incitamenten. Kraftverken byggdes tio år tidigare än politiken hade tänkt sig.

• Man felbedömde var i landet vindkraften skulle etableras. Tanken var nog att få elproduktion i södra Sverige efter nedläggningen av Barsebäck, men i stället fick man en massiv utbyggnad i Norrland.

• Man har underskattat – eller i många fall över huvud taget inte förstått – komplexiteten i elsystemet. Man har i den politiska världen hanterat produktion, överföring och användning som oberoende av varandra. Hade man frågat någon som vet kunde man ha fått klarhet i att produktion, överföring och användning alla måste stödja varandra i varje enskilt ögonblick för att systemet ska fungera som avsett.

• Man har underskattat – eller i många fall över huvud taget inte förstått – värdet av de systemtjänster den planerbara elproduktionen (särskilt kärnkraften) tillhandahåller. Dessa tjänster är avgörande för att hela elförsörjningen ska fungera väl, och har under lång tid erhållits gratis. Talesättet att man inte saknar kon förrän båset är tomt är i högsta grad tillämpligt på den svenska energipolitiken. Det krävs uppenbarligen att man lägger ner väl fungerande kärnkraft innan man inser dess värde. Det är något av ett ödets ironi att det krävs väl fungerande kärnkraftverk i södra Sverige för att man ska kunna överföra el effektivt från vindkraften i Norrland till södra Sverige.

Det tar decennier att bygga välstånd, men det kan raseras på mycket kort tid. I media haglar nu tipsen om hur man ska klara kommande vinter, men verkligheten är betydligt kärvare än så. Vägen tillbaka till ett väl fungerande elsystem är lång. I bästa fall kan vi klara det på ett decennium. Svenska folket gör bäst i att bereda sig på minst tio hårda år framöver.

Jan Blomgren - Professor i tillämpad kärnfysik, författare och debattör 

Kontakta skribenten: [email protected]